Bett och sting

Bett och sting

De flesta bett och sting i Norden är av godartad natur och orsakar endast lindriga till måttliga symtom. En del sting kan ge upphov till allvarligare symtom och antalet sjukvårdsrelaterade fall kan räknas i tusental varje sommar. Dödsfall är mycket sällsynta, men enstaka fall förekommer varje år, främst i form av allergiska reaktioner efter bistick med anafylaktisk chock som följd där man räknar med 2-3 dödsfall per år. Dödsfall efter ormbett förekommer endast sporadiskt, runt ett fall per årtionde i Sverige.

Ett antal sjukdomar som överförs från insekter till människor (zoonoser) kan ge mycket allvarliga symtom. Nedan följer en kort sammanfattning av bett och sting av olika genes.

SYMTOM (insektsbett)

• Smärta
• Svullnad
• Rodnad
• Klåda
• Missfärgning
• Måttliga allmänsymptom

BEHANDLING

• Rengör bettstället med tvål och vatten
• Applicera avkylande och avsvällande lokalbehandling, t ex ispackning. Alternativt kan man applicera avkylande gel eller särskild insektsgel (t ex Mygga – innehåller bl a mentol och eucalyptusolja).
• Undvik att klia på bettstället.
• Avlägsna om möjligt kvarvarande tagg eller mundelar med en pincett. Undvik att klämma sönder biets gadd.
• Lokalanestesimedel i salva lindrar klåda, t ex Xylocain salva 5 %.
• Antihistaminer per os, t ex desloratadin (Aerius) eller cetirizin (Zyrlex) 10 mg per os (ej till barn < 6 år) eller loratadin (Clarityn) 10 mg x 1. Till barn över 2 år med kroppsvikt under 30 kg ges 5 mg x 1. Till barn med en kroppsvikt under 30 kg rekommenderas Clarityn sirap (loratadin) 1 mg/ml snarare än tabletter.
• Hydrokortisonkräm lokalt, t ex Hydrokortison CCS eller Mildison vid svullnad.
• Antiseptisk kräm lokalt, t ex LHP 1 % som innehåller väteperoxid.

Myggbett

Myggbett är vanligt förekommande varje sommar i samband med fukt och värme, särskilt kvälls- och nattetid i skogsmark eller i närheten av vattendrag. Det finns mer än 30 000 olika sorters myggor varav cirka 2000 i Sverige. I huvudsak förekommer två typer av stickmyggor, skogsmyggor (Aedes communis) och översvämningsmyggor (Aedes sticticus). Det är enbart honmyggan som suger blod. Lokala utbrott av besvärliga myggangrepp har ofta gett upphov till smeknamn som ”tunnelbanemyggor”, ”kamikazemyggor” eller ”Majornamyggor”.

I exotiska länder är det vanligt att allvarliga sjukdomar sprids med myggor. Dit räknas malaria, gula febern, denguefeber, japansk encefalit, chikungunyavirusinfektion, hästencefalit, Rift valley fever, West Nile fever, Wuchereria och zikaviruset. Vaccin finns mot japansk encefalit, gula febern och delvis mot denguefeber (ej registrerat i Sverige). Gula febern är en virussjukdom. Den sprids med myggor och finns i delar av Afrika och Sydamerika. Gula febern är en livshotande sjukdom med hög dödlighet.

Skogsmyggor

• Skogsmyggor är främst aktiva i gryningen och på kvällen. De tar tid på sig innan de sticker, och kan flyga högst två kilometer från kläckningsplatsen. Det är enbart honorna som sticker för att suga blod. Myggorna kan leva i upp till två månader.
• Skogsmyggor lägger sina ägg i vattenpölar och i områden som haft mycket snösmältning.
• De flesta bett uppkommer perifert på extremiteterna, d v s runt fotleder och handleder.
• Myggorna är aktiva från juni, är flest runt midsommar och blir färre under juli.

Översvämningsmyggor

• Översvämningsmyggor är aktiva under hela den ljusa delen av dygnet, de kan stickas även mitt på dagen i solsken.
• Översvämningsmyggorna är mer aggressiva och sticker direkt vid kontakt med människor.
• Kan flyga upp till två mil från kläckningsplatsen och är aktiva t o m september.
• Översvämningsmyggor lägger ägg på fuktig mark och äggen kan överleva i många år.
• Flera generationer översvämningsmyggor kan utvecklas under en sommar och orsaka mycket stora stickmyggproblem.

Allmänt

• Olika människor attraherar mygg i olika utsträckning men lockas framför allt av varm och svettig hud. Alkoholpåverkan som ökar blodgenomströmningen ökar risken för bett. Människors dofter och svettningsbenägenhet spelar viss roll medan blodgruppen spelar mindre roll. Enligt en japansk studie på tigermyggor så föredrar dessa myggor personer med blodgrupp 0.
• Myggbett svullnar och rodnar, men blir sällan infekterade om man inte själv rivit och kliat sönder huden och på så vis fått in bakterier från hudfloran i såret.
• Vid pågående myggbett låt myggan suga klart för att den avslutningsvis skall kunna aspirera sin saliv vilket möjligen efterlämnar mindre klåda.
• Myggbett kan i viss mån förebyggas genom bärande av ljusa och svala kläder eller genom att applicera kräm eller salva från ett myggstift som håller myggorna borta (”repellenter” – spray eller gel). Repellenter innehåller bl a DEET (N,N-diethyl-meta-toluamide). Moderna repellenter är ofta mycket effektiva och leder till färre myggbett än diverse myggfällor i trädgården. Exempel på effektiva repellenter är ”Smidge”, ”Care plus anti-insect Deet” och ”Halley”.
• Symptomen efter myggbett kan lindras med kyla, t ex en ispackning eller kylbalsam. En mängd olika huskurer av varierande kvalitet finns beskrivna, t ex att applicera filmjölk eller lime på huden. För medicinsk behandling, se ovan.
• Myggbett i Sverige ger mycket sällan upphov till farliga sjukdomar. Fall av myggburen tularemi (harpest) förekommer. Harpest orsakas av bakterien francisella tularensis. Också broms, fästingar och knott kan sprida denna bakterie. Harpest kan ge hög feber, illamående och huvudvärk. Ett smetigt sår uppträder efter myggbettet, lymfkörtlarna blir ömmande och förstorade. Infektionen behandlas med antibiotika, t ex doxycyklin eller streptomycin.
• Ockelbosjukan, tidigare kallad bärplockarsjukan eller Pogostasjukan beror på ett virus kallat sindbisvirus som överförs med myggor. Symptomen utgörs av utslag, ledvärk, trötthet och feber. Symptomen är vanligtvis måttliga och övergående men ledvärk har i en del fall blivit långdraget. Sjukdomen är vanligast under sensommaren och tidig höst. Utslagen är finprickiga och värk har beskrivits från bl a händer och fötter.
• Ingåvirus har främst förekommit i Finland. Sjukdomen beror på ett virus kallat bunayvirus som sprids med myggor.  Infektionen är vanligen subklinisk men kan gå med en meningitbild.
• Under 2015 och 2016 utfärdades globala larm om det farliga Zikaviruset som kan överföras med myggor. Sjukdomen förekommer i Syd- och Centralamerika, Sydostasien samt Afrika. Allvarlighetsgraden beror på misstanke om allvarliga neurologiska anläggningsmissbildningar på foster om smittan överförs under tidig graviditet. Flera barn har fötts med mikrocephali. Själva sjukdomsförloppet har varit relativt godartat med milda influensaliknande besvär, ibland helt asymptomatiskt. Sjukdomen kan gå med ett makulopapulärt exantem, klåda, ledvärk, konjunktival injektion och lymfadenopati. Misstankar om kopplingar till fosterdöd, placentainsufficiens, tillväxthämning och Guillain-Barré finns också.
• Flera allvarliga sjukdomar kan spridas med myggor i exotiska länder. Däribland kan nämnas malaria, West-Nilenvirus, gula febern, denguefeber, japansk encefalit, hästencefalit, chikungunyavirus, zikaviruset och visceral leishmaniasis

Denguefeber

Denguefeber har spridits snabbt under senare år med hundratusentals insjuknanden över flera olika kontinenter. I Sydostasien är Denguefeber vanligt men även chikungunyafeber och japansk encefalit förekommer. Mot de flesta sjukdomar överförda av myggor finns varken vaccin eller specifik behandling men mot Denguefeber finns numera ett vaccin med partiell effekt. Vaccin finns även mot gula febern och japansk encefalit. Specifik behandling saknas och utgörs endast av lindrande symptomatisk behandling, t ex med paracetamol.

Denguefeber sprids via myggor och finns i många länder i Afrika, Asien, Mellan- och Sydamerika. Sjukdomen kan bli allvarlig och kräva behandling på sjukhus. Allvarliga symtom uppkommer vanligen först efter andra gångens exposition för Dengue. Symtomen liknar influensa med feber och huvudvärk, rygg-, muskel- och ledsmärtor samt kärlsprängda ögon. Drygt 400 miljoner människor insjuknar varje år i febern runt om i världen. Av dessa är många svenskar, som drabbas på resande fot, främst i Thailand. Om man tidigare haft denguefeber har kroppen utvecklat motståndskraft mot just den varianten av viruset. Men eftersom viruset finns i fyra olika varianter kan man få sjukdomen igen med någon av de andra virustyperna som då ger aggraverande symtom.

Det finns ett registrerat vaccin mot denguefeber, Dengvaxia som är kommersiellt tillgängligt i flera länder, dock ej i Sverige. Dengvaxia uppskattas ge ungefärligen ett sextioprocentigt skydd och rekommenderas inte allmänt till turister.

Knott (svidknott, ”svidingar”)

• Knott (Simuliidae) är en typ av små myggor (2-5 mm) med rundad höjd rygg och breda flugliknande vingar. Det finns omkring 35 olika arter i Sverige. Knott bits, därav trivialnamnet ”svidingar”. Bett av knott inträffar liksom myggbett främst på sommaren, framför allt i de nordligare delarna av Sverige och på högre höjd, såsom i fjällvärlden.
• Knottangrepp ger ofta upphov till ett stort antal bett samtidigt.
• Liksom mygg dras knott till varm och fuktig hud. Knottbett orsakar samma symtom som vanliga myggbett, även själva bettet kan smärta.
• Undvik att fjällvandra med bara hudpartier, undvik kortärmat och kortbyxor. Behandlingen är densamma som för myggbett.

Bromsar/blinningar

• Broms/blinning är en typ av tvåvingad fluga som kan bita människor och suga blod. Observera att bromsar inte sticks utan bits. Blinning är ett trivialnamn som bygger på att flugan inte verkar se eller reagera när man försöker vifta bort den. Bromsar liknar flugor, men är vanligtvis något större och klumpigare. Bromsar flyger ljudlöst och överaskar med plötsliga nedslag på bara hudpartier. De irriterar framför allt hästar och kor som går ute i beteshagar, men biter även människor.
• Det finns inga kemikalier som skyddar mot bromsar. Betten ger ofta upphov till ett större affekterat hudområde jämfört med myggbett. Rodnad med inslag av blödning (ekymoser) gör att det bildas ett blåmärke, vilket kan bli stort som en handflata. Blödningen beror på att bromsen injicerar koagulationshämmande enzymer i huden när den biter.
• Behandlingen är i huvudsak symtomatisk med klådstillande krämer samt avkylande och desinficerande lösning, t ex alsolsprit.

Älgflugor/älglus

• Älgflugan är en 5-7 mm lång lusfluga (Lipoptena cervi) som kan bita människor. Normalt biter den och suger blod från älgar och andra pälsbärande hjortdjur. Flugan har kloliknande fötter som den håller sig fast med efter nedslag och som gör den svår att få bort. När den fastnat tappar den sina vingar, biter och suger blod. Älgflugan förekommer mest under sensommaren och tidig höst i skogsnära terräng.
• Parfymer och andra dofter som karaktäriserar människor kan hålla älgflugan borta. Vid nedslag på människa kan det förekomma bett av ett tjugotal flugor samtidigt.
• Betten ger upphov till klåda och svullnad. Normalt medför den inga sjukdomar men kan vara bärare av bakterier, t ex Bartonella schoenbuchensis.
• Behandlingen är i huvudsak symtomatisk med klådstillande krämer samt avkylande och desinficerande lösning, t ex alsolsprit.

Spindelbett

Det finns ca 42 000 kända arter av spindlar varav ca 600 i Sverige. De flesta är helt ofarliga för människor, men spindlar väcker ändå starkt obehag och rädsla hos en del. Vanliga spindlar i Sverige är husspindel, vargspindel, korsspindel, mörkrumsspindel, harlekinspindel, sektorspindel och fettspindel. Spindlarna varierar i storlek och färg, men känns igen på de åtta benen som sitter i fyra benpar.

Alla spindlar är rovdjur och kan följaktligen bitas, men bett på människor är sällsynt. Korsspindelns bett kan orsaka lokal rodnad och svullnad, men bettet är ofarligt och besvären är normalt snabbt övergående. En svagt giftig spindelart som förekommer i södra Sverige är luffarspindeln (Tegenaria agrestis). En spindel som kan ge mer obehag vid bett är den större sporrspindel (Cheiracanthium punctorium); dess bett orsakar besvär ungefärligen i paritet med ett getingstick. Större sporrspindel förekommer huvudsakligen på Öland.

Exotiska spindlar

• I andra delar av världen, främst i Afrika, Sydamerika och Australien, finns flera giftiga arter varav några t o m kan vara dödliga för människor.
• Den mest kända giftspindeln är svarta änkan (Latrodectus mactans), där honan har en karaktäristiskt röd timglasformad fläck över ryggen. Svarta änkan bär på ett potent gift, latrotoxin. Dock injiceras så litet av giftet att effekterna på människa sällan är allvarliga, dödsfall förekommer men är mycket sällsynt. Bettet är smärtsamt och smärtan ökar i intensitet efter ett par dagar för att därefter klinga av. Svarta änkan förekommer framför allt i södra och mellersta USA, men släktingar till svarta änkan förekommer över stora delar av världen.

• I Australien förekommer ett antal giftiga spindlar som kan orsaka allvarliga reaktioner på människa. Bland de farligaste är den rödryggade spindeln (Red back spider, Latrodectus hasselti), vilken är en typ av änkespindel som rör sig relativt långsamt. Den farligaste spindeln är Sydney Funnel Web Spider (Atrax robustus), vilken är en typ av trattminörspindel. Spindeln är relativt stor (ca 3 cm lång) och blir lätt aggressiv. Den gömmer sig gärna i skor! Spindeln är utrustad med två kraftiga käkar och kan injicera relativt mycket gift som kan vara farligt för människor. Serum för behandling av bett av den rödryggade spindeln och Sydney funnel web spider finns tillgängligt i Australien och ges till patienter som utvecklar allmänsymtom efter bett. Dödsfall förekommer sporadiskt bland människor, men är mycket sällsynt. Sedan serum utvecklades 1981 har inget dödsfall registrerats i Australien.

Bistick och getingstick

• Det finns mer än 100 000 olika arter under ordningen steklar.
• Bistick ger vanligtvis upphov till lokal smärta och svullnad som normalt klingar av och försvinner inom ett par dygn. Ett bistick är betydligt mer smärtsamt än ett myggbett. Bin och getingar sticker vanligen endast i självförsvar när de känner sig hotade.
• Allergi mot bistick kan utvecklas i alla åldrar. Vanligtvis kommer allergin först efter flera harmlösa stick.
• Barn blir oftast stungna mer än vuxna men systemiska reaktioner sker endast hos cirka 1 % av barnen. Ett fåtal personer reagerar kraftigare på dessa sting och kan utveckla allmänsymtom med allmän sjukdomskänsla, oro, ångest och andnöd.
• Bin injicerar vanligen mer gift än getingen varför dess bett irriterar mer. Biets gadd har hullingar medan getingens saknar hullingar. Biets gadd fastnar därför lättare i huden. Försök att avlägsna kvarvarande gadd. Skrapa bort gadden utan att klämma ihop den.

• Bistick kan orsaka anafylaktisk chock som kan bli livshotande. Även stick på känsliga ställen, såsom tunga och svalg, kan bli livshotande p g a svullnad och bör därför behandlas med kortison i.v. eller i.m. för att undvika andningshinder.
• Ett okomplicerat bistick kan behandlas lokalt med avkylande ispackning eller kylomslag och därefter med klådstillande medel eller lokalanestetika, t ex en hydrokortison kräm eller Xylocain salva 5 % 10 gr
• Perifer venkateter (PVK) sätts och vätska ges i form av kristalloid lösning vid allmänsymptom, t ex Ringer-Acetat 1000 ml.
• Allmänreaktioner bör behandlas med antihistaminer och kortikosteroider.
• Antihistamin, t ex T. Aerius (desloratidin) 10 mg munlöslig p.o. eller loratidin (Clarityn) 10 mg p.o.

• Allvarlig anafylaktisk reaktion måste behandlas med adrenalin, epinefrin (t ex Epipen) 500/300/150 µg i.m. i lårets utsida.
  • Till vuxen över 60 kg rekommenderas 500 µg i.m.
  • Till vuxna och barn mellan 20 och 60 kg rekommenderas 300 µg i.m.
  • Till barn som väger 10-20 kg rekommenderas 150 µg i.m.
• Betastimulerare (t ex salbutamol) ges i inhalation vid bronkobstruktivitet.

• Anafylaxi behandlas och övervakas på sjukhus. Se även Anafylaxi – vuxna och Anafylaxi – barn.

Man bör undvika att attrahera bin och getingar genom att placera matvaror och sötsaker (särskilt saft) öppet i närheten av deras bon eller samhällen. Vid närvaro av bin eller getingar bör man undvika att vifta eller angripa insekterna då detta lockar till anfall. Vid angrepp av en hel svärm är flykt att föredra. Tobaksrök och annan rök innehållande kolmonoxid dämpar bins aktivitet påtagligt.

Bilden visar vanliga getingar överst och bålgetingar underst.

Fästingbett

• Fästingbett är vanligt förekommande efter barbent promenad i skogs- eller ängsmarker, särskilt i högt gräs. Den i Sverige förekommande fästingen (Ixodes ricinus) biter sig obemärkt fast i huden och växer sedan genom att suga blod, från några få mm till ca 10 mm i storlek.

• Fästingbett ger vanligtvis inte upphov till särskilt stora besvär i sig, men kan överföra farliga sjukdomar, såsom Borrelia, Rickettsia, TBE (Tick-Borne Encephalitis) och Anaplasmos (Ehrlichia). Under senare år har ytterligare patogener påvisats efter fästingbett som t ex neoehrlichia (Candidatus neoehrlichia mikurensis).
• Neoehrlichia kan ge komplikationer som tromboser i benen eller i huvudets blodkärl. Andra typiska symtom kan vara feber, muskelvärk och ledvärk.
• Fästingar kan bära på flera olika arter av patogena mikroorganismer.
• Om man upptäcker en fästing på huden bör denna avlägsnas så snart som möjligt genom att fatta fästingen runt huvudet med en finspetsig pincett (eller med en särskild fästingpincett) och dra den rakt ut. Man bör försöka avlägsna alla insektsdelar. Att applicera fett runt fästingens huvud rekommenderas inte längre. Bettstället bör tvättas med tvål och vatten eller alsolsprit efter att fästingen avlägsnats.
• Om en enstaka rodnad (erythema migrans) större än en femkrona uppkommer bör denna behandlas med antibiotika i form av fenoximetylpenicillin (PcV), t ex Kåvepenin (1 g x 3 i 10 dagar). Utsådd av rodnader bör behandlas med antibiotika med bättre penetration till CNS, t ex doxycyklin 200 mg x 1 i 10 dagar. Rodnader under en femkronas storlek behöver inte behandlas med antibiotika om inte allmänsymtom föreligger. Uppkommer symtom tydande på TBE bör patienten handläggas av infektionsläkare.

Borrelia (Lyme borrelios)

• Borrelia orsakas av en grupp bakterier (borrelia burgdorferi) som sprids med fästingar. Fästingarna får ofta i sig bakterierna från infekterade smågnagare. Infektionen är ovanligare norr om Dalälven.
• Inkubationstiden varierar från tre dygn upptill en månad. Ca 10 000 personer beräknas få borrelia varje år i Sverige. Störst risk föreligger i Sveriges södra och mellersta delar, samt längs med kuster och insjöar.
• Merparten av de borreliadrabbade får endast lokalsymtom i form av rodnad och lättare svullnad kring bettstället. Rodnaden är oftast rundad och ringformad, men kan även vara asymmetrisk. Vanligen sprider rodnaden sig ringformat utåt från bettstället och bleknar centralt.
• Borrelia bör behandlas med antibiotika i form av PcV eller tetracykliner (doxycyklin) i 10-21 dagar. Doxycyklin väljs om neurologiska symtom föreligger. Vaccin finns ännu inte att tillgå. Felaktig diagnostik av borrelia är vanligt.
• Borrelia kan obehandlat orsaka encefalit med allvarliga symtom i form av allmän sjukdomskänsla, feber, vakenhetssänkning och kraftnedsättning.
• Se separat behandlingsöversikt om borrelia.

TBE (Tick-Borne Encephalitis)

• TBE orsakas av flavivirus som sprids med fästingar. Varje år rapporteras 150-200 fall i Sverige. TBE förekommer främst i södra och mellersta delarna av landet och är vanligast i de östra delarna kring Mälaren, i Uppland och Södermanland.
• TBE yttrar sig som en encefalit med hög feber, svår huvudvärk, emellanåt med kramper och utveckling av perifer neuropati med domningar, parestesier och bortfallssymtom. Merparten av de drabbade blir helt återställda men ca 30 procent får långdragna eller bestående men med kronisk trötthet, svaghet och minnesstörningar.
• Specifik behandling mot flavivirus saknas och behandlingen är i huvudsak symtomatisk.
• TBE kan förebyggas genom vaccination. Vaccination rekommenderas till särskilda riskgrupper, t ex personer som bor permanent i högriskområden och personer som genom sina vanor ofta blir fästingbitna.
• Se separat behandlingsöversikt om TBE.

Rickettsios

• Rickettsioser orsakas av bakterier som sprids med fästingar, klädlöss, loppor och kvalster. Rickettsior är små gramnegativa bakterier som förökar sig intracellulärt. Idag finns ett tjugotal kända rickettsior, varav två förekommer i Sverige. Av dessa är Rickettsia helvetica (som sprids med fästingar) den mer studerade. Dess betydelse som sjukdomsalstrare är inte helt klarlagd.
• Symtomen utgörs av hög feber, huvudvärk, muskelvärk, svettningar, hudutslag, hörselbortfall och i svåra fall myokardit. Fall med dödlig utgång sekundärt till myokardit finns beskrivet.
• Behandla med doxycyklin (T Doxyferm) 100 mg 2 x 1 i 10 dagar.
• Se separat behandlingsöversikt om rickettsioser.

Anaplasmos

• Kallas även fästingfeber. Tidigare benämnt Ehrlichia.
• Ger symptom som feber, frossa och nattliga svettningar. Huvudvärk, myalgi, trötthet, sjukdomskänsla, illamående, kräkningar.
• Se separat behandlingsöversikt om Anaplasmos.
• Behandla med doxycyklin (T Doxyferm) 100 mg 2 x 1 i 10 dagar.
• Sjukdomen är relativt vanlig hos djur som blir fästingbitna t ex hund och katt.

Maneter

I Sverige orsakas manetsting vanligtvis av brännmaneter (Cyanea capillata), men även kompassmaneter (Chrysaora hysoscella) kan ge upphov till sting, ibland även rodnad och svullnad. Den röda brännmaneten är vanlig utmed västkusten från juni och framåt under sommarhalvåret. Symtomen vid sting av brännmanet utgörs av ihållande klåda och sveda. Maneter är nässeldjur och skadan orsakas av miljontals nematocyster i manetens bränntrådar.

Se separat behandlingsöversikt om bl a manetsting.

Behandling av manetsting

• Skölj först av affekterade hudpartier med rikligt med havsvatten från en hink.
• Undvik kontakt med sötvatten primärt, undvik att duscha.
• Applicera en kylpackning över huden, t ex isbitar i en påse. Applicera inte is direkt på huden.
• Undvik att gnida eller gnugga huden, t ex med en handduk.
• Försök att ta bort kvarvarande manettrådar genom att skrapa huden med ett kreditkort eller raka huden med rakhyvel och raklödder.
• Har en uttalad reaktion uppstått kan man pröva att sänka ner den angripna kroppsdelen i hett vatten (ca 45 grader) i ca 20-30 minuter.
• Applicera en mild hydrokortisonkräm eller Xylocain salva 5 % 10 gr.

Ormbett

Bett av ormar orsakas i Sverige vanligtvis av huggormar under sommarhalvåret, främst i kustnära terräng. Bett av tropiska ormar är mer sällsynt, men förekommer när ormar hanteras ovarsamt i privata eller offentliga terrarier. Huggormsgift är nekrotiserande och hemorragiskt.

Se separat behandlingsöversikt om ormbett.

Symptom

• Smärta
• Svullnad
• Missfärgning (hemorragier)
• Domningar
• Förlamningar, paralys
• Parestesier
• Nekroser
• Blödningar, ekymoser
• Kompartmentsyndrom

Behandling

• Alla ormbitna patienter bör behandlas på sjukhus
• Sätt minst en PVK. Ta Hb, LPK, trombocyter, PK/INR, APTT och urinsticka. Vid behov sätt dropp, t ex Ringer-acetat
• Lägg in alla barn samt allmänpåverkade patienter på sjukhus i minst ett dygn.
• Opåverkade patienter bör observeras i minst 6-8 timmar.
• Kortison (t ex Solu-Cortef 100-200 mg x 1-3 i.v. eller i.m.). Vetenskapliga belägg är bristfälliga för behandling med steroider vid huggormsbett men utgör en väl beprövad rutin och rekommenderas främst vid allergiska symtom eller efter behandling med serum framställt på häst. Är sannolikt även av nytta vid påtaglig inflammatorisk reaktion.
• Antihistaminpreparat (t ex Tavegyl 1 mg i.v. x 1-2).
• Serumbehandling bör övervägas vid allmänsymtom. Serum är den viktigaste delen av behandlingen vid allvarliga ormbett. Bäst effekt uppnås inom fyra timmar efter bettet men det kan ges även senare vid allmänsymptom.
• Immobilisering av biten kroppsdel, helst i högläge. Vid bett i handen häng upp armen högt i en mitella till en sängstolpe eller liknande.
• Morfin/Ketogan (5-10 mg i.v.) vid smärtor.
• Antitetanus. Tidigare rekommenderades att alla som inte vaccinerat sig på 5 år skulle få en antitetanus boosterdos. Denna rekommendation har väldigt svagt vetenskapligt stöd men bygger på att byten som ormen nyss tagit, typ sorkar kan bära på tetanusbakterier från underjordiska gångar (0,5 ml diTeBooster im x 1).
• Vid allergiska/anafylaktiska reaktioner eller bronkospasm, ge adrenalin (1 mg/ml, 0,3-0,5 ml i.m. i lårets utsida) och kortison.
• Vid cirkulatorisk chock kan 0,1-0,5 mg adrenalin ges i.v. – dosen titreras efter blodtrycket.
• Ge adekvat vätskesubstitution, t ex Ringeracetat
• Om dextran inte ges bör annan trombosprofylax övervägas, t ex Fragmin i lågdos (5000 enheter s.c.) alt Klexane 40 mg s.c. oavsett vikt.
• Inotropt stöd och övrig chockbehandling ges på sedvanliga indikationer vid cirkulatorisk svikt, t ex infusion med noradrenalin.
• Syrgas på grimma eller via näskateter.
• I allvarliga fall kontrollera Hb, LPK, TPK, CRP, myoglobin, PTK/APTT, S-haptoglobin, kreatinin, leverstatus, TNT och LD.

ICD-10

• Icke giftigt insektsbett, ospecificerat T14.0D
• Insektsbett, giftigt, UNS T63.4X
• Toxisk effekt av gift från spindel T63.3
• Getingstick, bistick T63.4A
• Toxisk effekt av kontakt med andra marina djur T63.6
• Toxisk effekt av ormgift T63.0

Referenser

1. Insektsgiftallergi – diagnostiken kan vara svår men bra behandling finns. Theo Gülen,
2. Janne Björkander, Läkartidningen. 2016;113:D7CI
3. P Brasil, et al. N Engl J Med. ZIKA virus. Epub 4 mar 2016 doi: 0.1056/NEJMoa1602412
4. Moutailler S, et al. PLoS Negl Trop Dis. Epub 17 mar 2016. Doi: 10.1371/journal.pntd.0004539
5. Dotevall L, Hagberg L. Successful oral doxycycline treatment of Lyme disease associated facial palsy and meningitis. Clin Infect Dis 1999:28;569-574.
6. Hagberg L. Fästingburen Borreliainfektion. Läkartidningen 1995;92:8:729-731.
7. Jaenson TG, Pålsson K, Borg-Karlson AK. Evaluation of extracts and oils of mosquito (Diptera: Culicidae) repellent plants from Sweden and Guinea-Bissau. J Med Entomol. 2006 Jan;43(1):113-9.
8. Jensenius M, Fournier PE, Rauolt D. Rickettsiosis and international traveler. Clin Inf Disease 2004;15:39(10)1493-99.
9. Karlsson et al. Comparison of intravenous penicillin G and oral doxycycline for treatment of Lyme neuroborrelios. Neurology 1993;43:169-175
10. Karlson-Stiber C, Persson H, Heath A, Smith D, Al-Abdulla IH, Sjöström L. First clinical experiences with specific sheep Fab fragments in snake bite. Report of a multicenter study of Vibera berus envenoming. J Intern Med 1997; 241: 53-8.
11. Persson H, Karlson-Stiber C. Huggormsbett – klinik och behandling. Läkartidningen 1995; 92: 2906-10.
12. Reunala T, Brummer-Korvenkontio H, Karppinen A, Coulie P, Palosuo T. Treatment of mosquito bites with cetirizine. Clin Exp Allergy 1993; 23: 72-5.