Alkoholintoxikation berusning

Cirka 5 % av alla vuxna män och 2 % av alla kvinnor i Sverige har ett alkoholberoende. Ungefär 300 000 personer beräknas ha en riskfylld alkoholkonsumtion men i vissa skattningar anges betydligt högre antal. Cirka 20 % av befolkningen har mer eller mindre tillfälliga alkoholproblem. Dessa siffror är uppskattade och därför relativt osäkra, då stora variationer förekommer i olika skattningar och vetenskapliga studier från bland andra Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning (CAN) som ger ut årliga rapporter. Den totala alkoholkonsumtionen i Sverige har minskat något under senare år från en toppnotering 2004 då medelkonsumtionen var 10,5 liter ren alkohol per person och år till 9 liter ren alkohol per person och år 2016. Alkoholkonsumtionen är fördelad i 42% vin, 37% starköl, 21% sprit, 5% folköl och 1% cider.

Med riskfylld alkoholkonsumtion avses ett intag av alkohol som med tiden medför medicinska och sociala komplikationer. Med riskfylld alkoholkonsumtion avses vanligen ett intag av mer än 14 standardglas alkohol per vecka för män och 9 standardglas per vecka för kvinnor. Det motsvarar för män 56 cl sprit eller 2,2 flaskor vin och för kvinnor 36 cl sprit eller 1,4 flaskor vin per vecka. Ett standardglas (eller standardenhet) motsvarar 12 g alkohol eller en burk folköl om 50 cl, en flaska starköl om 33 cl, 12 cl bordsvin eller 4 cl sprit.

Berusningsdrickande innebär vanligen att män dricker 5 standardglas och kvinnor 4 standardglas eller mer vid ett och samma tillfälle. En flaska vin räknas som 6 standardenheter.

Lindriga och måttliga alkoholförgiftningar (berusningar) blir vanligen inte föremål för sjukhusvård. De flesta patienter som kommer till sjukhus med alkoholförgiftning har också skador de behöver medicinsk behandling för, t ex skrubbsår, sticksår, kontusioner, frakturer eller skärsår. Andra allvarliga tillbud som drunkning, läkemedelsförgiftning, drogförgiftning, rökgasförgiftning, misshandel eller nedkylning är vanligt i samband med akut alkoholförgiftning. Nedkylning vid blandförgiftning med läkemedel och alkohol kan leda till förlångsammat upptag av läkemedlen vilket gör att en berusad person kan bli alltmer läkemedelsförgiftad när han eller hon blir uppvärmd. Kräkning och diarré är vanligt vid alkoholförgiftning, ibland med luftvägsaspiration som följd. Vätskebalans- och elektrolytrubbningar är vanliga vid långvarigt drickande. Hypokalemi, hyponatremi och hypomagnesemi är relativt vanligt vid alkoholmissbruk. I det akuta omhändertagandet bör dessa elektrolytrubbningar kontrolleras.

En ren alkoholförgiftning kan orsaka sjukhusvård om den är uttalad, är del av en blandintoxikation eller drabbar unga, nedgångna, sjuka eller särskilt känsliga individer. Uttalad alkoholförgiftning föreligger vanligen med en alkoholhalt > 2,0 promille men med stora individuella skillnader beroende på graden av tolerans. Vanligen kan man gå och stå stabilt upp till cirka 2 promille. Den vanligaste orsaken till dödsfall till följd av alkoholförgiftning är andningsdepression med hypoxi, lungatelektaser och luftvägsaspiration av maginnehåll. Hypotermi är också vanligt vid fatala alkoholförgiftningar.

Ungefär 150-200 personer dör varje år p g a akut alkoholförgiftning i Sverige, varav endast 2-3 är under 30 år. Cirka 2000 personer dör årligen till följd av skadeverkningarna. Letal dos alkohol kan vara ungefär 30-40 cl ren alkohol (100 %), vilket motsvarar 1-1,5 helflaskor sprit (75 cl, 40 %) eller 3,3-4,4 flaskor vin eller 11-14 burkar starköl intaget under kort tid. Vid mycket höga halter alkohol (> 3 promille) i blodet är det vanligen sprit som konsumerats. Vin och öl tar vanligen längre tid att dricka varför maxkoncentrationen sällan blir lika hög som efter intag av sprit.

Måttlig alkoholkonsumtion har i flera studier beskrivits ha positiva hälsoeffekter. Dessa ståndpunkter är kontroversiella och får betraktas som vetenskapligt osäkra. Observationsstudier begränsas av metodologiska problem, främst förväxlingsfaktorer och felklassificering. Det är alltid svårt att bevisa kausalsamband till skillnad från samvariation bland grupper med låg alkoholkonsumtion och stabila sociala förhållanden.

Teknisk sprit

Olika kemiska alkohollösningar används som bränsle, rengöringsmedel och lösningsmedel i teknisk sprit. Vanliga lösningar med teknisk sprit är T-röd, T-blå, T-gul, K-sprit och M-sprit. Förgiftningar med dessa medel är inte ovanliga.

Alkoholhalten i teknisk sprit varierar mellan 70 och 95 %. Teknisk sprit innehåller i allmänhet denaturerande tillsatser som ska göra lösningen odrickbar, men vissa personer, oftast nedgångna alkoholister eller experimenterande ungdomar, dricker ändå denaturerad sprit.

Förutom etanol innehåller teknisk sprit metyletylketon, aceton, etylacetat, propanol, paraffiner och i vissa fall Bitrex. Denaturerad sprit finns även i många handrengöringsprodukter, desinficeringsmedel, rakvatten, parfymer och i vissa läkemedelslösningar. I Sverige används inte metanol som denatureringsämne, men det förekommer utomlands.

Farmakokinetik alkohol

Nedsvald alkoholhaltig dryck tas snabbt upp i blodbanan från slemhinnan i tolvfingertarmen och tunntarmen. Alkohol har ingen proteinbindning utan distribueras ut i kroppens olika vävnader. Skenbar distributionsvolym för alkohol (Vd) är 0,7 L/kg). Effekten i hjärnan (”target site”) kommer inom några få minuter efter intag (ca 60-90 sek), vilket är välbekant för de flesta normalkonsumenter. Alkoholhalten i blod kan stiga under cirka en timmes tid efter intaget.

En normalstor vuxen man som dricker 3-4 burkar starköl eller 4-6 glas vin (12 cl, 12 %) uppnår en ungefärlig blodkoncentration på 1 g/L som motsvarar 1 promille. En vuxen kvinna uppnår samma promillehalt efter intag av cirka 3 burkar starköl eller 3-5 glas vin (12 cl). 1 promille motsvarar 27 mmol/L etanol i blod.

Omvandlingsfaktor från mmol till promille: mmol/L x 0,0376. Uppnådd promillehalt varierar med kroppsstorleken, hur snabbt man dricker alkoholen och samtidigt intag av mat.

Nittio procent av alkoholen bryts ner genom oxidering vara merparten sker i levern. Etanol bryts ner med relativt konstant hastighet i den mänskliga kroppen med hjälp av enzymet alkoholdehydrogenas. Etanol omvandlas till acetaldehyd som sedan snabbt bryts ned till ättiksyra och därefter till koldioxid och vatten. Nedbrytningen till acetaldehyd påbörjas redan i magsäcken men sker huvudsakligen i levern. Acetaldehyd (etanal) är en mellanprodukt vid nedbrytningen av alkohol. Det finns visst belägg för att det är acetaldehyden som orsakar en del av de klassiska symtomen vid baksmälla, d v s illamående, yrsel, huvudvärk, ostadighetskänsla och trötthet. Acetaldehyd bryts i sin tur ner till ättiksyra av enzymet acetaldehyddehydrogenas i den perifera cellandningen. Ättiksyran bryts sedan i sin tur ner till koldioxid och vatten i flera steg.

Enzymet alkoholdehydrogenas, som bryter ner alkohol, mättas redan vid en promillehalt över 0,1, över denna gräns blir nedbrytningen konstant med en elimination enligt 0:e ordningens farmakokinetik. Ungefär 90 % av alkoholen elimineras genom nedbrytning i levern och 10 % elimineras via utandningsluften, svettning och urin. Fördelningen mellan blod och utandningsluften är ungefär 2100:1. Normal förbränning av alkohol är ungefär 0,1 g/kg kroppsvikt i timmen, d v s 5-10g alkohol i timmen för de flesta personer. Detta motsvarar 2-3 cl sprit, 6-12 cl vin eller 12-25 cl öl per timma, d v s ungefär 1 ”enhet alkoholhaltig dryck” per timma. Hos en vuxen beräknar man att promillehalten normalt sjunker med cirka 0,15 promille per timma. Alkoholen i en lättöl bryts ner på cirka 15-30 minuter medan en starköl normalt tar 60-90 minuter. Relativt stora individuella variationer förekommer.

Tolerans

Toleransen för alkohol är kraftigt varierande beroende på ålder och tillvänjning. Ju oftare man berusar sig, desto högre grad av tolerans utvecklas över tid. De flesta människor utan alkoholproblem har svårt för att dricka sig till nivåer över 2 promille etanol i blodet.

Livshotande förgiftning anses vanligen föreligga vid en alkoholhalt över 4,5 promille hos kvinnor och över 5 promille hos män men även lägre koncentrationer kan vara livshotande och har medfört dödsfall. Det är svårt att komma upp i dessa nivåer genom att enbart dricka öl eller vin, vanligen krävs konsumtion av sprit i stora kvantiteter. Det är inte helt ovanligt att alkoholister som vårdas på sjukhus för akut alkoholintoxikation har en promillehalt över 5, ibland upp emot 7-8 promille, i enstaka fall ännu högre. Allvarlig alkoholförgiftning bland ungdomar uppträder redan vid en promillehalt över 2,5. Allvarlig alkoholförgiftning är vanligen förenad med minnesluckor, bakrus och ångestsymptom i efterförloppet.

SYMPTOM

Salongsberusning anses föreligga vid en alkoholhalt på 0,5-1 promille (se ovanstående tabell). Vid halter i blodet på 1-1,5 promille upplever de flesta vuxna personer sig som måttligt berusade (några starköl eller en flaska vin) och över 1,5 promille känner sig de flesta kraftigt berusade (en till två flaskor vin). Unga flickor i nedre tonåren kan känna sig berusade bara av en starköl och uppvisa tydliga symtom på berusning efter två starköl.

Blandintoxikation

Samtidigt intag av läkemedel, t ex sömnmedel eller smärtstillande medel (opioider) potentierar den toxiska effekten av alkohol. Särskilt riskfyllt är intag av opioider, bensodiazepiner, neuroleptika, barbiturater eller vissa antidepressiva läkemedel samtidigt med intag av alkohol. Över 2 promille alkohol i kombination med flunitrazepam, opioider eller andra andningsdeprimerande droger anses vara livshotande. En måttlig alkoholförgiftning kan förvandlas till en livshotande förgiftning i kombination med måttlig eller stor mängd sömnmedel eller smärtstillande läkemedel. Kombinationen alkohol och energidrycker gör att man blir piggare och många inte känner av berusningen lika tydligt varför man riskerar att dricka mer och uppnå högre grad av berusning, inte sällan förenat med minnesluckor.

Teknisk sprit

Symtomen vid förgiftning med denaturerad sprit liknar de vid berusning med ”vanliga” etanolhaltiga drycker; olika grader av berusning, medvetandepåverkan, nedsatt balansförmåga, hyperventilation, illamående och kräkningar. Ofta förekommer en karakteristisk acetonliknande doft från utandningsluften. Risken för metabolisk acidos, illamående och kräkningar är stor.

UTREDNING

• S-etanol
• S-metanol
• S-aceton
• Puls och blodtryck
• Syremättnad med pulsoximetri (Sa0₂)
• Drogscreening för illegala droger (urinsticka)
• Arteriellt syrabas-status (blodgas)
• Mät anjon-gapet
• Infektionsparametrar (CRP, SR, Procalcitonin)
• Hb, glukos, Na, K, Mg
• Ev alkoholmarkörer som B-PEth (fosfatidyletanol), S-CDT (kolhydratfattigt transferrin)
• Ev U-Etylglukuronid (EtG), U-Etylsulfat (EtS) (påvisar alkoholkonsumtion sista 3 dygnen)
• Leverstatus
• EKG
• Temperatur
• Kontrollera neurologstatus, palpera kraniet, uteslut trauma. CT-hjärna vid medvetslöshet och på misstanke om trauma för att utesluta epi- eller subduralt hematom, samt annan intrakraniell blödning eller stroke
• Vid misstanke om luftvägsaspiration, röntgen av lungorna
• Vid förgiftning med illegal sprit eller hembränt, kontroll av metanol och etylenglykol i serum samt anjongap och osmolal gap.

Elektrolytrubbningar

Observera risken för elektrolytrubbningar. Det är vanligt med hyponatremi, hypokalemi och hypomagnesemi vid alkoholförgiftning och alkoholmissbruk.

• Uttalad hyponatremi medför risk för hjärnödem och medvetandesänkning. Akut hyponatremi ger oftast en påtaglig vakenhetssänkning. Uttalad hyponatremi (< 120 mmol/L) med ringa medvetandepåverkan talar för kronisk hyponatremi. Kronisk hyponatremi måste korrigeras långsamt över flera dagar. Allt för snabb korrektion av hyponatremi kan leda till membranskador i hjärnceller (myelinskador), s k ”pontin myelys”, med allvarliga neurologiska skador som följd. Hyponatremi ses oftast hos ölalkoholister, men ökad risk föreligger också vid samtidig behandling med SSRI-preparat (antidepressiva läkemedel).
• Hypokalemi orsakar trötthet och risk för hjärtarytmier.
• Hypomagnesemi ökar risken för hjärtarytmier (vanligt, i synnerhet förmaksflimmer) och kramper.

Övriga avvikelser i rutinprover

Observera förekomsten av anemi och hypoglykemi.

Biologiska alkoholmarkörer

En bra kontroll av hög alkoholkonsumtion kan bestå av EtG, CDT och B-PEth. Man kan säga att EtG avspeglar hög alkoholkonsumtion de senaste dagarna, B-PEth de senaste veckorna och CDT de senaste månaderna. Det behövs sannolikt en veckas för hög konsumtion av alkohol för att B-PEth skall stiga men ett högt värde talar tydligt för hög alkoholkonsumtion d v s värdet har hög specificitet.

• EtG (dagar)
• B-PEth (veckor)
• CDT (månader)

U-Etylglukuronid (EtG) och U-Etylsulfat (EtS)

Påvisar alkoholkonsumtion sista 3 dygnen. EtG är en direkt metabolit av etanol och därför en specifik markör för etanolkonsumption. EtG och EtS elimineras betydligt långsammare än etanol och kan detekteras i urin i många timmar upp till några dygn efter alkoholintag, där detektionstiden primärt beror på alkoholmängden. Redan inom en timme efter alkoholintag kan EtG och EtS påvisas. EtG är den kvantitativt viktigaste av de två och halten i urin är i genomsnitt ungefär dubbelt så hög som EtS.

Etylglukuronid kan också mätas i hårstrån för att bestämma alkoholintaget under senaste 6 månaderna, t ex inför en transplantationsutredning. Normalt är värdet negativt (< gränsvärde 0,5 mg/L).

B-PEth (fosfatidyletanol)

B-PEth är ett samlingsnamn för en grupp fosfolipider som bildas från fosfatidylkolin i närvaro av alkohol. B-PEth avspeglar de senaste veckornas alkoholkonsumtion. B-PEth värden lägre än 0.05 µmol/L talar för ingen eller sporadisk alkoholkonsumtion. Värden över 0.30 µmol/L kan tyda på ett mer omfattande, regelbundet alkoholintag. 0.50 µmol/L motsvarar ca 25 enheter alkohol per vecka. Värden över 1.0 µmol/L indikerar kraftigt ökad konsumtion enligt WHO och ofta AUD. Värden mellan 2-3 µmol/L är inte ovanligt hos patienter med kronisk alkoholism. B-PEth analysen bör användas som ett komplement till annan information om alkoholvanorna.

S-GT (gamma-glutamyltransferas)

S-GT är ett membranprotein som i huvudsak finns i levern och blir förhöjt vid kronisk alkoholkonsumtion. En del läkemedel kan inducera ökad GT-nivå i plasma. Förhöjda GT-nivåer ses bland annat vid obstruktion av gallvägar. GT kan även bli förhöjt vid diabetes, obesitas, levermetastaser, primär levercancer, akut pankreatit, pankreascancer och gallvägssjukdomar. GT vid allvarlig alkoholkonsumtion kan överstiga 10 µkat/L. Normalvärde på vuxna är mindre än 2 µkat/L.

Måttligt förhöjd GT ses i samband med infektiös hepatit och leversteatos, vid diabetes, övervikt, hög alkoholkonsumtion och vid behandling med vissa läkemedel.

S- CDT (kolhydratfattigt transferrin)

S-CDT (kolhydratfattigt transferrin) stiger efter ett par veckors hög alkoholkonsumtion och kan påvisa kroniskt hög alkoholkonsumtion. CDT har hög specificitet för att fastställa högkonsumtion av alkohol. CDT används som långtids alkoholmarkör och avspeglar de senaste veckornas till dryga månadens alkoholintag. Normalvärde är  < 2.0%. Normalt utgör CDT en mindre del (< 2.0%) av totalt transferrin i serum, men vid hög konsumtion/missbruk av alkohol under längre tid noteras oftast, men inte alltid, CDT-värden över 2.0%.
Den diagnostiska sensitiviteten är således inte tillräcklig för att helt säkert utesluta överkonsumtion av alkohol (dvs falskt negativa CDT förekommer).

Däremot är den diagnostiska specificiteten hög (dvs. sällsynt med falskt positiva CDT) och CDT betraktas som en mycket specifik alkolholmarkör då värden över 2.0%, förutom av alkolhol, endast ses vid sällsynta medfödda glykosyleringsdefekter (CDG-syndrom) samt ibland vid galaktosemi eller fruktosemi. Dessutom kan CDT-värdet i slutet av graviditet närma sig gränsvärdet.

Vitaminbrist

Observera framför allt risken för akut B-vitaminbrist. K- och B-vitaminer behöver ofta substitueras med intramuskulära injektioner i tre dagar.

Abstinens

Observera risken för uppkomst av allvarliga abstinenssymtom under tillnyktringen med risk för delirium och generella myoklona kramper.

Acidos

Metabolisk acidos är vanligt förekommande vid intoxikation både med vanliga rusdrycker och teknisk sprit. Är uppmätt pH i den arteriella blodgasen lägre än 7,1 anses förgiftningen vara livshotande. Base excess mindre än -10 mmol/L indikerar annan orsak än intag av vanlig etylalkohol.

BEHANDLING av alkoholintoxikation

Alla patienter, även de som är intoxikerade med alkohol, har rätt till god allmän omvårdnad och att bli bemötta med respekt. Uppträd lugnt och säkert i kontakten med patienten. Allmän tillsyn för att förhindra traumatiska skador och stökigt beteende är det primära.

Behandlingen av en akut alkoholförgiftning är i huvudsak symtomatisk och något motgift (antidot) finns inte. Avgör lämplig vårdnivå, men ha i åtanke att vakenhet och andning kan skifta plötsligt.

Vid okomplicerad alkoholförgiftning kan spypåse, vätska, sömn under övervakning och antacida vara tillräckligt. Undvik högläge på säng eller brits för att minska risken för fallskador. Vila på madrass på golvet kan vara ett alternativ. Vid oro och ångest, ge t ex diazepam (Stesolid) 2,5-5 mg intravenöst med försiktighet eller per os. Substituera B-vitaminer och K-vitaminer hos alkoholister:

• Neurobion 3 ml x 1 i.m. i 3d
• Konakion 1 ml x 1 i.v. (10 mg/ml)

Vid svårare intoxikationer eller då komplicerande faktorer föreligger är läget ett annat:

• Övervaka vakenhet och andning noggrant.
• Ge syrgas.
• Sug rent i mun och svalg vid ökad förekomst av slem.
• Understöd andning och cirkulation vid behov (säkerställ fri luftväg, behandla hypoxi/hyperkapnée, vätska och ev inotropa droger vid cirkulationssvikt etc. Se nedan för detaljer). Vid förekomst av paradoxalt andningsmönster behövs bättre luftvägsförhållanden och oftast intubation.
• Kontrollera kroppstemperaturen.
• Behandla akut förvirring och motorisk oro.
• Vätska, per os eller intravenöst. Förgiftade patienter behöver i regel rehydreras med intravenös vätska. Ge buffrade glukoslösningar. Vid behov justering av elektrolytrubbningar.
• Vid hypotermi, uppvärmning.
• Vid misstanke om luftvägsaspiration, röntgen av lungorna samt antibiotika mot luftvägsinfektion (cefotaxim (Zinacef) 1,5 g x 3 i.v.). Vid kraftig aspiration: intubation, rensugning och respiratorbehandling med PEEP.
• Eventuell profylax mot delirium och generella kramper (ex karbamazepin (Hermolepsin, Tegretol) 200 mg 1×3 p.o.). Uteslut status epilepticus.
• Ventrikelsköljning och medicinskt kol administreras endast vid blandförgiftning med läkemedel när patienten inkommit inom 1 timme efter intag.

Fri luftväg

Luftvägen kan vara mer eller mindre blockerad vid alkoholintoxikation. Skapande av fri luftväg har högsta prioritet. Sug rent i munhåla och svalg vid ökad förekomst av slem. Nästub eller svalgtub är första hjälpmedlet. Observera att nästub kan orsaka allvarlig näsblödning och att risken för näsblödning är ökad vid alkoholförgiftning (p g a alkoholens kärldilaterande effekt). Använd därför rikligt med gel vid införandet i näsan.

Positionen på den medtagna patienten bör vara framstupa sidoläge, tungan dras fram genom ett rejält käklyft. Patienter som inte klarar att hålla fri luftväg i ryggläge eller inte är väckbara bör övervakas på intensivvårdsavdelning.

Endotrakeal intubation görs om nödvändigt vid otillräckligt fri luftväg, vid hypoxi eller koldioxidretention.

Andning

Undvik hypoxi och hyperkapnée, ge liberalt med syrgas. Om andningen är otillräcklig måste endotrakeal intubation och respiratorbehandling på intensivvårdsavdelning övervägas. Rensug luftvägarna från slem.

Cirkulation

Behandla blodtrycksfall med tillförsel av intravenös vätska, samt vid behov blodtryckshöjande mediciner (inotropa läkemedel), t ex efedrin, fenylefrin, dopamin eller noradrenalin.

Förvirring och aggressivitet

Stökiga och aggressiva patienter kan behöva sederas med läkemedel för att undvika att patienten skadar sig själv eller andra.

En sådan sedering är besvärlig och svår att styra på rätt sätt. Behandlingen i sig innebär risker i form av blodtrycksfall eller plötsligt sänkt vakenhet med svårigheter att hålla fri luftväg och andningsdepression. Sederande läkemedel måste därför användas med försiktighet och under övervakning. Behandlingen kräver möjlighet att kunna ta över patientens andning med kontrollerad ventilation och respiratorbehandling.

Lämpliga medel är haloperidol (Haldol) 1-5 mg iv, midazolam (Dormicum) 1-5 mg iv eller propofol (Diprivan, Propofol) 20-100 mg iv. Propofol bör endast användas av en erfaren narkosläkare som kan hantera luftvägsproblem, då påtaglig risk för blodtrycksfall och apné föreligger. Haldol bör inte användas till patienter med kramper eller tidigare kända kramper.

Bakrus

Bakruset karaktäriseras av illamående, yrsel, trötthet, ostadighetskänsla, ångest och huvudvärk. Bakruset uppkommer när alkoholhalten i blod är nära noll. Bakruset förklaras i första hand av den mängd alkohol som druckits men även med vilken hastighet man druckit samt vilken typ av alkoholhaltiga drycker som intagits. Färgade drycker som whiskey anses ge mer bakrus i jämförelse med ofärgad sprit. Rött vin ger ofta mer bakrus än vitt vin. Vid intag av alkohol vid samtidig vätskebrist ökar risken för bakrus och huvudvärk. Alkoholhaltiga drycker bör därför inte användas som törstsläckare. Bakruset förklaras bl.a av acetaldehyd men inte helt och hållet. Nya teorier anför en inflammatorisk komponent som orsak till bakruset. Känsligheten för bakrus är individuell men drabbar de flesta personer som uppnått en alkoholhalt över 1,5 promille. Cirka 25 % av befolkningen får ringa eller inga besvär av bakrus.

Symptomen beror även på en relativ dehydrering samt intag av s k Congener. Congener är biprodukter som bildas vid fermenteringen av alkohol och består bl a av furfural, tanniner och fuselolja. Huruvida intag av vatten efter alkoholen kan förebygga bakrus är vetenskapligt oklart även om många har god personlig erfarenhet av detta.

Den största orsaken till det illamående som upplevs och den allmänna obehagskänslan beror på acetaldehyd som bildas vid nedbrytningen av alkohol. Behandlingen av bakruset är symptomatiskt med i första hand rehydrering, vila, sömn, enkla analgetika och antacida.

UPPFÖLJNING

Vid uttalat alkoholmissbruk följs patienten upp via psykiatrin, beroendemedicin och socialtjänst. Eventuell psykisk samsjuklighet (komorbiditet) utreds och behandlas.

Diagnoskoder enligt ICD-10

• Psykiska störningar och beteendestörningar orsakade av alkohol, akut intoxikation F10.0
• Etanol T51.0
• Lindrig alkoholintoxikation Y91.0
• Måttlig alkoholintoxikation Y91.1
• Svår alkoholintoxikation Y91.2
• Mycket svår alkoholintoxikation Y91.3

Sjukskrivning

Länkar till försäkringsmedicinskt beslutsstöd från Socialstyrelsen:

F10 Psykiska störningar och beteendestörningar orsakade av alkohol

Referenser

1. Alkoholtest på sjukhus inte helt lätt att använda för rättsligt bruk Omräkning av etanolhalt i plasma eller serum till promillehalt i blod. Jones AW, Läkartidningen nr 6 2008 volym 105 Länk till artikeln
2. Statens folkhälsoinstitut, Statistiska centralbyrån (2011). Nationella folkhälsoenkäten – Hälsa på lika villkor. Mer om enkäten
3. Andersson P, Moller L & Galea G (2012). Alcohol in the European Union: Consumption, harm and policy approaches. WHO Regional Office for Europe. Länk
4. Anderson P & Baumberg B (2006). Alcohol in Europe – A public health perspective. A report for the European Commission. London: Institute of Alcohol Studies. Länk
5. CAN (2012). Drogutvecklingen i Sverige 2011. Rapport nr. 130. Stockholm: Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning. Länk till rapporten
6. Hibell B m.fl. (2012). The ESPAD report 2011. Alcohol and Other Drug Use Among Students in 36 European Countries. Stockholm: Swedish Council for Information on Alcohol and Other Drugs (CAN), The European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction (EMCDDA), and the Pompidou Group at the Council of Europe. Länk
7. Ramstedt M, Lindell A & Raninen J (2013a). Tal om alkohol – en statistisk årsrapport från Monitorprojektet. SoRAD. Stockholms universitet.
8. Kühlhorn E, Ramstedt M, Hibell B, Larsson S & Zetterberg H (1999). Alkoholkonsumtionen i Sverige under 1990-talet. Stockholm: Socialdepartementet.
9. Stockwell T, Zhao J, Panwar S, et al. Do ”moderate” drinkers have reduced mortality risk? A systematic review and meta-analysis of alcohol consumption and all-cause mortality. J Stud Alcohol Drugs. 2016;77(2):185–198. Länk till artikeln