Författare:
Kai Knudsen
Uppdaterad:
17 augusti, 2023
Här beskrivs förgiftning samt exposition för en rad olika marina arter som maneter, koraller och giftiga fiskar. De flesta giftiga fiskar finns i sydliga länder med längs västkusten finns fjärsing som kan orsaka elaka sting.
Marin toxikologi
Fjärsingstick och andra giftiga fiskar
Ett stort antal fiskar, blötdjur, anemoner och andra marina organismer kan orsaka en toxisk reaktion vid kontakt med människor. Av havets cirka 27 000 kända arter bedöms omkring 1 700 som mer eller mindre giftiga. Det är fler än alla kända giftiga ryggradsdjur tillsammans. Förgiftning av marina arter kan uppträda efter förtäring av giftig fisk men kan även inträda efter sting eller beröring, vanligen genom gifttaggar. De vanligaste förgiftningarna efter förtäring av fisk är scombroidförgiftning, ciguateraförgiftning och fuguförgiftning (blåsfisk), varav fuguförgiftning är den allvarligaste med flera inträffade dödsfall.
Det blir allt vanligare att svenskar dyker eller badar i tropiska vatten och exponeras för olika giftiga marina arter. Förtäring av giftiga exotiska fiskar har blivit vanligare i Europa genom import. Flera fall av ciguateraförgiftning har inträffat i Tyskland under senare år.
För information om andra giftiga havslevande djur och alger, var god se behandlingsöversikt:
Maneter, alger och giftiga havslevande djur
FJÄRSING (Trachinus draco)
Fjärsing ”Greater weever” är en ätlig fisk som förekommer längs med den svenska västkusten ända ner till Öresund, vanligast är den i Bohuslän.

Beskrivning
Fjärsingen är långsmal, ser hoptryckt ut och blir vanligen några decimeter lång. Den är tecknad i skimrande grönt, gult och svart på en gulgrön botten, munnen är uppåtriktad, fjärsingen ser lite trulig ut.
På ryggen och gälfenorna har fjärsingen gifttaggar. Den kan injicera ett gift vid sting, främst från ryggfenorna. Fisken har två ryggfenor och det är den främre som är giftig. Toxinet är både hemorragiskt, neurotoxiskt och nekrotiserande. Fjärsingen attackerar inte, till skillnad från t ex Drakfiskar, utan sticker endast i självförsvar.
Extern länk till bild på fjärsing från Havs och Vattenmyndighetens webbplats
Risk för sting
Fjärsingen kommer in mot kusten fram på våren och finns invid stränderna under sommaren, då flest sting inträffar. Fjärsingen ligger gömd i sanden på botten där den ligger och väntar på byten. Den har då bara ögonen och munnen synliga.
- Det vanligaste är att sting uppkommer i samband med att fiskare rensar sina garn efter fångst av fjärsing och råkar komma mot gifttaggarna med fingrarna.
- Det är riskabelt att kroka av en fjärsing från en fiskekrok då man lätt kan bli stungen. Observera att även gälfenorna har gifttaggar, inte bara ryggfenorna!
- Sting i foten kan inträffa om man råkar trampa på en fjärsing.
Fjärsingens gift är aktivt även när fisken är död efter fångst. Ett sting av fjärsing leder till en kraftig inflammation med smärta, svullnad och domningar. Fjärsingen är trots sitt gift en fin matfisk (smakar i stil med sjötunga) som går att inhandla i fiskhandeln.
Mindre fjärsing (Echiichtys vipera)
Längs med Danmarks västkust i Atlanten finns en variant av fjärsing kallad liten fjärsing eller mindre fjärsing ”Lesser weever”. Denna fisk finns även i Engelska kanalen, Ostatlanten, längs Frankrikes västkust, i Svarta havet och Medelhavet.

Liten fjärsing anses vara Europas farligaste fisk. Fisken är cirka 15 cm lång och sandfärgad. Ryggfenan med gifttaggarna är helt svart. Taggarna är så pass vassa att de kan gå igenom en våtdräkt eller en ”flip-flop”-sandal. Den lilla fjärsingens toxin innehåller mer serotonin än sin större släktings, vilket anses förklara varför smärtan blir mer uttalad vid sting av denna fisk.
Extern länk till foto på liten fjärsing
Symtom
Vanliga symtom vid sting av fjärsing är:
- intensiv smärta
- svullnad
- domningar
- känselbortfall
- missfärgning av huden
Även generella symtom kan tillstöta, såsom:
- illamående
- allmänt obehag
- huvudvärk
- yrsel
- frossa
- svettningar
- dåsighet
- generella kramper (i sällsynta fall)
Stinget är normalt inte livshotande, men en bakteriell infektion kan tillkomma lokalt i afficierad hud och komplicera förloppet.
Känselbortfall efter sting av fjärsing är vanligen övergående, men kan bli långdraget och bestående i sällsynta fall. Svullnaden kan kvarstå under lång tid, oftast upp till en månad, i enstaka fall ända upp till ett år! Toxinet finns dock inte kvar mer än i högst 48 timmar.
Behandling
- Angripen kroppsdel bör omedelbart efter stinget sänkas ner i hett vatten (minst 40 grader). Då inaktiveras toxinet (proteinet denatureras) och man uppnår omedelbar och effektiv smärtlindring. Vattnet bör hålla en temperatur runt 45 grader och det är förstås viktigt att man inte skållar sig. Angripen kroppsdel bör hållas i det varma vattnet tills varaktig smärtlindring har uppnåtts. Uppvärmningen bör pågå i minst 30 minuter, men ända upp till en och en halv timma kan behövas. Man får fylla på med nytt hett vatten under behandlingen och helst mäta temperaturen med en vattentermometer.
- Rester av en eventuell gifttagg som kan finnas kvar i såret bör avlägsnas. Om man måste bör detta göras kirurgiskt. Svårfunnen gifttagg kan ibland hittas med hjälp av ultraljudsundersökning!
- Angripen kroppsdel ska i övrigt lämnas i fred och såret hållas rent.
- Antibiotika ges enbart om sekundär infektion tillstöter vilket inte är ovanligt.
I händelse av följande bör sjukvård uppsökas:
- Om generella symtom tillstöter.
- Vid besvärlig långvarig smärta.
- Om kirurgiskt avlägsnande av en gifttagg krävs. Ultraljud!
STENFISK (Synanceia verrucosa)
Stenfisk är en mycket giftig fisk med utbredning i de tropiska delarna av Indiska oceanen och Stilla havet. Stenfisken blir 30-60 cm lång och är en stormunnad kindpansrad rovfisk som lever av att blixtsnabbt attackera och äta småfisk. Stenfisken skadar människor genom sting av gifttaggar.

Stenfisken tillhör släktet skorpionfiskar (scorpenidae) och är sannolikt den giftigaste av alla fiskar. Flera dödsfall finns beskrivna, några redan inom en timma efter stinget. Flera olika underarter av synanceia finns, förutom Synanceia verrucosa också till exempel Synanceia erosa och Synanceia trachynis i olika storlekar.
Beskrivning
Stenfisken är en synnerligen ful fisk med välutvecklat kamouflage. Det gör den ytterst svår att upptäcka i havet även om man tittar just där fisken ligger. Fisken ligger ofta gömd i sanden med endast mun och ögon synliga. Den vårtliknande täckningen gör den helt lik omgivande stenar och alger på botten. Stenfisken har 13 gifttaggar på ryggfenorna som den omedelbart reser om man närmar sig fisken, vidrör den eller råkar trampa på den. Giftet är mycket komplext och innehåller neurotoxiner och myotoxiner såväl som proteiner som förorsakar en kraftig antigenreaktion. Antiserum mot stenfiskgift finns tillgängligt för systemisk behandling vid allmänsymtom efter sting.
Symtom
Toxinet från stenfisken är mycket giftigt och ett sting ger upphov till omedelbara mycket svåra smärtor.
Vanliga symtom är:
- intensiv smärta
- svullnad
- domningar
- känselbortfall
- missfärgning av huden
Även generella symtom kan tillstöta, såsom:
- illamående
- allmänt obehag
- huvudvärk
- yrsel
- frossa
- svettningar
- blodtrycksfall och kramper (i sällsynta fall)
- cirkulations- och andningspåverkan, i uttalade fall
Toxinet kan vara dödligt med ett allvarligt insjuknande inom ett fåtal minuter. Dödsfall har inträffat inom en timma efter stinget.
Behandling
- Angripen kroppsdel bör omedelbart sänkas ner i hett vatten vid sting. Då inaktiveras toxinet (proteinet denatureras). Vattnet bör hålla en temperatur runt 45 grader. Angripen kroppsdel bör hållas i det varma vattnet i 30-90 minuter, tills varaktig smärtlindring uppnås.
- Immunglobulin mot tetanus, 250 IE i.m. om tetanusskydd saknas, annars tetanusvaccin s.c. (rekommenderas, men med tveksamt vetenskapligt underlag, stelkrampsfall finns dock beskrivet).
- Vid uttalade allmänsymtom eller chock ges behandling med specifikt immunserum mot stenfiskgift.
DRAKFISK (Pterois volitans)
Drakfisk är en vacker zebraliknande fisk som lever bland koraller i Indiska oceanen och västra delarna av Stilla havet. Drakfisken kan ge upphov till förgiftning genom sting. Den förekommer också längs med USA:s östkust. I Sverige förekommer drakfisken enbart som akvariefisk.
Drakfisken tillhör släktet drakhuvudfiskar, en undergrupp till skorpionfiskarna – Scorpenidae.

Beskrivning
Fisken blir upp till 38 cm och kan väga upp till ett kilogram, men är vanligen något mindre. Drakfisken är en vacker fisk, tvärrandig i brunt och vitt, och kallas även för lejonfisk.
Drakfisken jagar fisk och kräftdjur på natten och ligger och gömmer sig bland koraller på dagen. Den har stora bröstfenor, bukfenor och en ryggfena som den rör sakta likt vackra slöjor.
Drakfiskar har ett toxin som utsöndras från de tre första ryggfenorna. Toxinet är i första hand neurotoxiskt. Både lokalsymtom och generella symtom kan utvecklas. Toxinet innehåller inflammatoriska substanser som prostaglandiner och tromboxan B2.
Drakfisken kan attackera och sticka angriparen aktivt med sina ryggfenor. Sting är vanligast på nedre extremiteten. Skador i Sverige rapporteras i första hand från personer som arbetar med akvariefiskar.
Extern länk till bild på drakfisk, Wikipedia
Symtom
Giftkörtlarna på drakfisken är mindre än på stenfisken. Toxinet är mycket giftigt och ett sting ger upphov till omedelbar svår smärta.
Vanliga symtom, utöver smärtan, är:
- svullnad
- domningar
- känselbortfall
- missfärgning av huden

Även generella symtom kan tillstöta, såsom:
- illamående, kräkningar
- allmänt obehag
- huvudvärk
- yrsel
- frossa
- svettningar
- dåsighet
- cirkulations- och andningspåverkan (i sällsynta fall)
Dödsfall är mycket ovanligt, men förekommer. Toxinet är aktivt även efter att fisken är död, och tål frysning. Sekundärinfektioner är vanliga efter sting.
Behandling
Angripen kroppsdel bör omedelbart sänkas ner i hett vatten. Då inaktiveras toxinet (proteinet denatureras). Vattnet bör hålla en temperatur av minst 40 grader, helst mellan 45 och 50 grader. Man bör hålla angripen kroppsdel i det varma vattnet i 30-90 minuter, tills varaktig smärtlindring uppnås. Sök efter gifttaggar med ultraljud och avlägsna eventuella rester kirurgiskt.
PRICKIG KOFFERTFISK (Lactophrys bicaudalis)
Den prickiga koffertfisken (eng: Trunk fish) är en korallfisk som utsöndrar ett ciguateratoxin vid beröring från körtlar på ryggen. Toxinet är endast farligt vid förtäring av fisken, så det finns ingen omedelbar fara för dykare vid beröring. Dock kan hajar dö som ett resultat av att de äter en koffertfisk. Även muränor liksom många andra korallfiskar kan vara rikliga på cigueteragift vid förtäring.

Scombrotoxism
Konsumtion av fisk av arten scombroidae och scomberesocidae kan ge upphov till ett förgiftningssyndrom kallat scombrotoxism eller scombroidförgiftning. Vanligen uppkommer syndromet efter förtäring av olika arter av tonfisk eller makrill, t ex Skipjack Tuna eller Bonito. Dessa fiskar konsumeras vanligen i sallader, bl a i medelhavsområdet.

Scombrotoxism uppkommer efter att man ätit fisk kontaminerad med bakterier som frisätter rikliga mängder histidin. Bakterierna är av arten E. Coli, Proteus, Klebsiella eller Aerobacter. I dessa bakterier produceras histamin och histaminliknande ämnen (histidin) av enzymet histidindekarboxylas.
Scombrotoxism är inte någon allergisk reaktion, men symtomatologin är likartad.
Symtom
Symtom uppträder vanligen inom en timma efter konsumtion. Symtomatologin är relaterad till histaminfrisättning och utgörs av:
- svettning
- illamående
- kräkningar
- diarré
- huvudvärk
- hjärtklappning
- flush (rodnad)
- urtikaria
- yrsel
- svullnad i ansiktet med svullna läppar och svullen tunga (i sällsynta fall)
Andningsproblem kan uppstå med bronkobstruktivitet och blodtrycksfall. Symtomen är vanligen kortvariga och övergående inom 8-10 timmar.
Behandling
- Behandling med antihistaminer som blockerar H1– och H2-receptorer rekommenderas, t ex cimetidin (Tagamet) 400 mg x 2.
- Kortison är inte indicerat utan kan tvärtom förlänga förloppet.
- Allvarliga förlopp måste behandlas med intravenös vätska, antihistaminer och adrenalin.
Ciguateraförgiftning
Förgiftning kan uppstå efter konsumtion av fiskar som hör till släktet ciguatera. Dessa fiskar finns främst i Västindien och i Karibiska havet. Hit räknas napoleonfisk, papegojfisk, barracuda, tropisk havsaborre, röd snapper, amberjack, kingfish och andra exotiska fiskar som lever runt korallrev. Ciguateraförgiftning är vanligt i och runt Dominikanska republiken. Papegojfisk kan även innehålla tetrodotoxin som är betydligt värre.

Ciguateragift kommer från toxinbildande alger som finns i korallrev och som passerat uppåt i näringskedjan. Fisken luktar och smakar normalt. Koncentrationen av toxin är högst i lever och inälvor i fisken.
Symtom
Vanliga symtom är:
- illamående
- kräkningar
- diarré
- allmän sjukdomskänsla, trötthet och sömnighet
- myalgi, nackont
- frossa och svettningar
- neurologiska bortfallssymtom (polyneuropati), parestesier, domningar och känselbortfall i extremiteterna, främst de nedre men även kranialnervspåverkan kan förekomma
- smärta, värk och muskelsvaghet
- metallsmak i munnen
- smärta vid beröring av kyla, allodyni
- blodtrycksfall, bradykardi
- koma i uttalade fall
Gastrointestinala symtom varar i 1-2 dagar, övriga symtom varar upp till en vecka. Neurologiska bortfallssymtom kan bli långdragna och i enstaka fall bestående. Man talar om kronisk ciguateraförgiftning. Detta tillstånd kan ge allodyni och ett kroniskt smärttillstånd. Utredning med klinisk neurofysiologi kan påvisa nedsatt nervledningsförmåga i affekterad extremitet.
Diagnosen ställs genom anamnes och klinisk bild. Analys av ciguateragift på människa är under utveckling men är ännu inte någon etablerad metod. Fiskrester kan dock analyseras och bekräfta förekomsten av ciguateragift, Detta bör göras om flera personer blivit förgiftade och hälsovårdsmyndigheten bör kopplas in.
Behandling
I huvudsak symtomatisk med vila och vid behov intravenös vätska. Mannitol givet intravenöst (1 g/kg) har i flera fallbeskrivningar visats ge god effekt mot neurologiska och muskulära symtom om behandlingen ges inom 48 timmar efter insjuknandet. Det vetenskapliga underlaget för mannitolbehandling är dock svagt och behandlingen har ifrågasatts. Annan specifik behandling saknas. Antihistaminer kan hjälpa liksom vanliga analgetika typ paracetamol (Alvedon) mot värk.
Fuguförgiftning
I Japan och en del andra asiatiska länder konsumeras blåsfisk, Fugu som rätt anredd anses vara en delikatess. Några olika arter av blåsfisk är Takifugu rubripes, Lagocephalus och Sphoeroides. Blåsfisken lever i Stilla havet, Röda havet och Indiska oceanen. Fisken finns främst kring Japan, Kina, Filippinerna och Taiwan men finns även i Västindien och Mexico. Blåsfisken kallas även knotig tetraodontitfisk eftersom den är knotig och har fyra kraftiga tänder. Förgiftning inträder efter förtäring.

Fisken har ett potent gift, tetrodotoxin, som kan ge upphov till mycket allvarlig neuromuskulär förgiftning, även dödsfall. Tetrodotoxin är ett neurotoxin som kan orsaka förlamningar. Toxinet binder till natriumkanaler i perifera nervceller och blockerar neurotransmissionen. Tio milligram anses vara en dödlig dos. Det passerar inte blodhjärnbarrriären utan ger huvudsakligen upphov till perifer förlamning, inklusive andningsförlamning. Tetrodotoxin finns även i andra marina arter som den blåringade bläckfisken, papegojfisk och vissa grodarter (pilgiftsgrodor). Toxinet finns anrikat i fiskens inälvor, främst i levern men även i tarmarna, gonaderna (ovarierna) och i skinnet. Blåsfiskens taggar är inte giftiga men toxinet finns i hela fisken.
Från 1974 till 1983 rapporterades 646 fall av Fuguförgiftning i Japan med 179 dödsfall. Vid allvarlig förgiftning har mortaliteten uppskattats till nära 50 % i paralytiska förlamningar med andningsförlamning. Den förgiftade patienten kan utveckla total förlamning men ändå vara vaken och medveten nära inpå döden. Döden inträder vanligen inom 4-6 timmar efter förtäring, med ett intervall från 20 minuter till 8 timmar. Patienterna dör genom andningsförlamning och asfyxi. Vid behandling med artificiell ventilation har mortaliteten sänkts till runt 5 %. Någon antidot finns inte. Giftet bildas sannolikt av olika bakterier som fisken äter, t ex Vibrio alginolyticus.

Symtom
Vanliga symtom vid Fuguförgiftning är:
- bedövningskänsla kring munnen och läpparna
- tilltagande känselbortfall i ansiktet, armar och ben
- känsla av domningar och frånvarokänsla (”lightheadness”)
- huvudvärk
- magsmärta
- illamående
- diarré
- tilltagande neuromuskulär paralys
- hypoventilation
- hypoxi
- hyperkapné
- kramper
- mental avtrubbning
- hjärtarytmier
- kardiovaskulär kollaps
Behandling
Specifik antidot saknas. Behandlingen är huvudsakligen symtomatisk med inriktning på artificiell ventilation och följer generella intensivvårdsprinciper. Eftersom neuromuskulär paralys är vanligt är det viktigt att understödja andningen och insätta mekanisk ventilation och respiratorbehandling så snabbt som möjligt. Behandling med intravenös vätska och hjärtstärkande (inotropa) läkemedel följer gängse intensivvårdsprinciper.
STINGROCKA
Denna vackra fisk har givit upphov till ett antal farliga förgiftningar genom sting med svansfenan, oftast av alltför närgångna dykare. Stingrockan är en broskfisk och en sötvattenfisk som förekommer i Sydamerikas floder. Skador uppkommer oftast när man råkar trampa på en rocka, den angriper vanligen inte människor. Ett sting kan ge upphov till smärta, svullnad, ömhet och inte sällan sekundära infektioner. Muskelkramper och generella symtom kan uppträda. Stinget är vanligtvis inte livshotande om inte vitala organ skadats. En del av fenan kan finnas kvar i såret och bör avlägsnas kirurgiskt. Behandling kan prövas med hett vatten (45 grader i 30 min) som vid andra marina sting av affekterad kroppsdel.

ICD-10
- Fiskförgiftning orsakad av ciguatera T61.0
- Fiskförgiftning orsakad av scombroid T61.1
- Toxisk effekt av kontakt med fisk T63.5
Maneter, alger och giftiga havslevande djur
Ett stort antal fiskar, blötdjur, anemoner och andra marina organismer kan utlösa en toxisk reaktion vid närkontakt med människa, vanligen genom sting. Av havets cirka 27 300 kända arter bedöms omkring 1 700 som mer eller mindre giftiga. Det är fler än alla kända giftiga ryggradsdjur tillsammans. Cirka 9000 olika marina arter är nässeldjur s k Cnidaria, benämnt från grekiskans ”stinga”. Till gruppen cnidaria hör maneter, koralldjur och hydror. Alla nässeldjur är en typ av rovdjur som lever på att tillfångata och äta byten.
Man beräknar att minst 80 000 människor varje år drabbas av olika åkommor orsakade av giftiga havsdjur. Flertalet av dessa utgörs av hudirritation efter kontakt med nässelceller (nematocyster) då ett inflammatoriskt toxin frisatts från nässeldjur.

Detta PM beskriver de vanligaste giftiga organismerna, undantaget fiskar, som finns i svenska vatten och några av dem vi kan komma i kontakt med på exotiska breddgrader. Det blir allt vanligare att svenskar dyker eller badar i tropiska vatten och exponeras för olika giftiga marina arter. I medelhavet finns ett stort antal maneter som ökat dramatiskt i antal under senare år.
För mer information om giftiga fiskar, se även:
Visa översikt: Fjärsingstick och andra giftiga fiskar
Nässeldjur delas in i fyra klasser: anthozoer (Anthozoa), maneter (Scyphozoa), kubmaneter (Cubozoa) och hydrozoer (Hydrozoa).
- Anthozoa: koralldjur som saknar medusaform. Solitära eller kolonibildande polyper.
- Scyphozoa: maneter, polyper i medusaform, ringmaneter, lungmaneter och skivmaneter.
- Cubozoa: kubmaneter med flera olika underarter.
- Hydrozoa: en artrik och mycket varierad undergrupp av nässeldjur. Kolonibildande, t ex Portugisisk örlogsman.
MANETER (Scyphozoa)
Maneter är frisimmande medusor, klock- eller tallriksformade med en krans av tentakler under sig. Munnens kanter på undersidan är förlängda till muntentakler eller armar som hänger (trålar) under djuret. Ett litet antal olika maneter förekommer naturligt i svenska havsvatten. Öronmanet, röd brännmanet och blå brännmanet förekommer längs västkusten, i Kattegatt och Skagerack. Även kompassmanet och lungmanet kan ses här. Av dessa förekommer endast öronmaneten i Östersjön.

I våra farvatten är det främst röd brännmanet som ger upphov till skador på människor, men även blå brännmanet och kompassmanet har nässelceller som kan ge upphov till hudirritation. De i Sverige förekommande maneterna förorsakar mest bara lokalsymptom i form av en brännskadeliknande hudirritation. I tropiska länder finns betydligt mer giftiga maneter som kan orsaka generella symptom förutom uttalade lokalsymptom.
Bakgrund
Maneter är en typ av ryggradslösa, mjuka nässeldjur som i huvudsak består av bundet vatten med ett geléliknande skal. Överdelen av manetens kropp utgör klockan och under klockan sitter flera munarmar och tentakler. Från klockan hänger och pendlar ett stort antal bränntrådar.
Maneter simmar fram genom rytmiska sammandragningar av klockan, vilket orsakar en propulsiv jetstråle, men i huvudsak följer maneterna passivt vattenströmmarna. De långa tentaklerna trålar efter kroppen och har till uppgift att fånga byten som fångas in, bränns, sönderdelas och digereras till föda.
Maneterna förekommer framför allt under sommaren och hösten i svenska havsvatten. Maneter lever i två faser, först som polyper fastvuxna till botten och härefter som fritt simmande medusor. Den fritt simmande fasen inleds under våren när maneten knoppas av från sin polypösa fas, härefter lever maneten i medusaform i cirka ett år.
Röd brännmanet kallas på engelska för ”Lejonmansmanet” – Lion’s mane jellyfish, vilket talande beskriver utseendet. Den största röda brännmaneten som hittats hade en diameter på 2,3 meter och 36,5 meter långa trådar. Väldigt stora röda brännmaneter förekommer mest ute i öppet hav på Atlanten, invid kusten blir de sällan mer än 50 cm i diameter. Normal storlek är cirka 20-30 cm i diameter. Röd brännmanet trivs i kallt vatten. Om vattentemperaturen stiger för mycket (över 20 grader) drar sig maneten ner på djupare och kallare vatten.
Klassifikation
Det finns runt 200 olika typer av maneter (Scyphozoa), varav runt 14 arter i Sverige. Dessa indelas i fyra huvudgrupper:
Röd brännmanet (Cyanea capillata)

Blå brännmanet (Cyanea lamarckii)

Öronmanet Aurelia (Aurelia aurita)

Kompassmanet – Chrysaora (Chrysaora hysoscella)

Lungmanet – Rhizostoma (Rhizostoma octopus)

Lungmanet – Rhopilema (Rhopilema nomadica)

En annan variant av lungmanet som blivit vanlig under senare år i medelhavet. Kan komma i stora svärmar som invaderar lokalt. Kan vid hudkontakt ge upphov till en måttlig brännskada.
Bland de giftigaste arterna runt om i världen finns Portugisisk örlogsman (Blåsmanet, Physalia physalis, eng. ”Man-of-War”), Kubmanet (Chironex fleckeri) och Irukandjimanet (Carukia barnesi). Dessa maneter orsakar varje år massvis av svåra sting (”stingers”) med allvarliga förgiftningstillbud, till och med dödsfall. Se ytterligare information om respektive manet nedan.
Portugisisk örlogsman (Blåsmanet, klass: Hydrozoa)
Den portugisiska örlogsmannen (Physalia physalis) har stor spridning i tropiska och varmtempererade hav, vanligast är den utanför Floridas kust och sydost i den mexikanska golfen. Blåsmaneten är egentligen inte en äkta manet, scyphozoa utan manetliknande kolonial organism (kolonibildande nässeldjur) och kategoriseras som hydrozoa. Den finns också längs Afrikas kuster och en närbesläktad art förekommer i Australien (Physalia utriculus). Blåsmaneten består av ett kluster av olika organismer som lever i symbios. Överdelen är geléliknande och gasfylld, innehållande bl a koldioxid och kvävgas. Överdelen fungerar som ett segel som ligger över vattenytan och driver blåsmaneten framåt.

Den portugisiska örlogsmannen är sannolikt den manet som orsakar flest allvarliga sting av alla arter, även dödsfall har förekommit. Direkt kontakt med trådarna ger svår smärta, svår feber och kraftig inflammation i huden. Maneten blir cirka 30 cm i diameter och flyter omkring uppe på ytan med meterlånga tjocka tentakler trålande långt under ytan, klockan ligger delvis över vattenytan.
Följ länken för en bild på en portugisisk örlogsman:
Kubmanet (klass: Cubozoa)
Den australiska kubmaneten, s k ”Box Jellyfish” (Chironex fleckeri), är en mycket farlig manet. Kubmaneten har en transparent blåskimrande kubformad klocka. Man beräknar att den har orsakat ett sextiotal dödsfall, framför allt längs med Australiens norra och västra kust. Det finns ca 40 kända underarter, många är betydligt mindre än den stora kubmaneten. Maneten kan väga upp till 2 kg, klockan kan vara stor som en salladsskål och tentaklerna blir upp till 2 m långa. Den kubiska klockan har fyra långa tentakler rikligt täckt med farliga nässelceller.

Kubmaneten förflyttar sig relativt fort och tentaklerna trålar i vattnet. Varje tentakel innehåller flera miljoner nässelkapslar (nematocyster) som kan orsaka allvarliga brännskador och mycket svår smärta vid kontakt. Sammanlagt beräknas den ha inte mindre än 5 miljarder nematocyster.

Irukandjimanet (klass: Cubozoa)
Irukandjimaneten (Carukia barnesi) är en farlig liten ”stinger” som är betydligt mindre än kubmaneten med en klocka stor som en vanlig armbandsurtavla (ca 2 cm i diameter). Den förekommer mest i Australien, särskilt i norra Queensland. Irukandjimaneten håller vanligtvis till på djupare vatten, men kan komma in mot stränderna efter stormar. Maneten kommer gärna i stim eller flockar.
Kontakt med Irukandjimaneten kan ge mer generella symptom med illamående, allmänpåverkan och omtöckning. Toxinet frisätter katekolaminer varför puls och blodtryck stegras markant, även hjärtarytmier förekommer. Symptomen kan debutera 30 minuter efter kontakt med en intensiv smärta som stegras långsamt. Smärtan blir gradvis värre och värre och angripen kroppsdel svullnar påtagligt.
I norra medelhavet längs med Spaniens, Frankrikes och Italiens kuster finns ett stort antal maneter som kan ge upphov till olika grader av brännskada. Här följer en kort beskrivning av några av dem.
Lysmanet (Pelagia noctiluca)
Lysmaneter (Spanska: ”Clavel de mar” – Havsnejlika) är rosa eller blåskimrande (violetta) och transparanta med multipla mörkare prickar i klockan och tentaklerna. Klockan är halvsfärisk med en diameter på 5-10 cm. Den har 4 större centrala munarmar och 16 perifera tentakler. De mörkröda tentaklerna liknar bläckfiskarmar och är rikligt täckta av nässelceller. Klockan har illuminerande celler som ger ett fascinerande ljussken i vattnet nattetid eller vid kontakt. Lysmaneter ger en relativt kraftig brännskada vid kontakt med hud.

Medelhavsmanet (Cotylorhiza tuberculata)
Medelhavsmaneter kallas vanligen för ”stekta ägg” för att de helt enkelt liknar stekta ägg (Sp: ”Aguacuajada” eller ”Huevo frito”). Medelhavsmaneter är gula med en platt kompakt klocka med en central halvsfärisk rund gul upphöjning med en diameter på 20-35 cm. Under klockan finns 8 inverterade munarmar som ger maneten ett kompakt utseende. Botten av plattan med munarmarna är vitaktig med mörka eller blåsvarta prickar. Klockan är indelad i 16 lober. Medelhavsmaneter ger en lätt till måttlig brännskada vid kontakt med hud.

Lungmanet (Rhizostoma pulmo)
Lungmaneten (Sp: ”Aguamala”) är besläktad med den som förekommer i svenska vatten. Maneten är stor med en vitaktig violett halvsfärisk klocka med ett blått kantband. Klockan kan bli upp till en meter i diameter (90-100 cm). Klockan har blåvioletta lober utan bränntrådar men med 8 sammansatta munarmar. Munarmarna formar en vitaktig fast munbotten. Lungmaneter ger endast en lätt brännskada vid kontakt med hud.

Kompassmanet (Chrysaora hysoscella)
Kompassmaneter förekommer både i medelhavet och i nordligare havsvatten (Sp: Compases). Den har en vit till gulaktig halvtransparent klocka med en diameter upp till 30 cm. Klockan har mörkare centrifugala linjer som gör att utseendet liknar en kompass. Kompassmaneter ger en relativt kraftig brännskada vid kontakt med hud.

Bidevindseglare (Velella velella)
Bidevindseglare är små, 1-5 cm tjocka eller breda maneter som har en geléartad kropp som den använder som segel ovan vattenytan för att förflytta sig (Sp: ”Velero”). Seglet är täckt av en vitaktig hinna. Klockan är violett eller blåaktig och halvtransparent. Runt kroppen finns en blåviolett ring av relativt korta trådar. Den liknar men är ej att förväxla med den betydligt farligare portugisiska örlogsmannen. Bidevindseglaren är ofarlig vid kontakt med hud.

”Vattenmanet – kristallmanet” (Aequorea forskalea)
Kristallmaneter är transparenta blåvioletta svagt färgade maneter. Kroppen är halvsfärisk med centrifugala (radiala) linjer (kanaler) och en central uppklarningszon. I uppklarningszonen finns ett triangulärt kondenserat område. Klockan mäter upp till 15-30 cm i diameter. Under klockan hänger långa trådliknande tentakler. Kristallmaneter är vanligare i Atlanten än i medelhavet. Dessa maneter ger ingen brännskada vid kontakt med hud.

Toxicitet
Maneter ger upphov till toxiska skador genom kontakt mot människans hud med sina tentakler och bränntrådar. På tentaklerna och bränntrådarna finns nässelceller med små blåsor, nematocyster. I dessa nematocyster finns hullingförsedda trådar som vid hudkontakt skjuter in genom huden likt en harpun och frigör ett toxin. Nematocystorna fastnar i tusentals i huden och kan ge upphov till fortsatta reaktioner om huden gnuggas eller om nematocysterna lyserar. Tidig avspolning av huden syftar till att avlägsna icke-utlösta nematocyster. Toxinet som frigörs ger upphov till en inflammatorisk reaktion.
Manetens toxin är komplext sammansatt och innehåller en rad inflammationsbefrämjande substanser, bland annat:
- Bradykinin
- Hemolysin
- Serotonin
- Histamin
- Prostaglandiner
Vid kontakt uppstår en varierande grad av hudinflammation som vid en brännskada. Toxinet orsakar ett ökat inflöde över cellmembranet i olika vävnader av kalcium, kalium och natrium som är icke-sensitivt för organiska kanalblockerare. Reaktionen uppstår genom ökad permeabilitet över cellmembranet och inte genom bildning av porer.
I Sverige är det främst röd brännmanet som ger upphov till skador men även blå brännmanet och kompassmanet har nässelceller med nematocyster som kan ge upphov till hudirritation.
Den portugisiska örlogsmannen och den australiska kubmaneten kan ge upphov till mycket kraftig inflammation med långa piskrappsliknande rodnader över de hudpartier som angripits.


Toxinet från kubmaneten är både neurotoxiskt, hemolytiskt och kardiotoxiskt. Kontakt med mer än 1,2 meter tentakler anses vara livshotande beträffande den australiska kubmaneten.
Den portugisiska örlogsmannen har tentakler som kan vara mer än 10 meter långa, tentaklerna kan även lossna från maneten och sväva fritt i vattnet. Toxinet är huvudsakligen neurotoxiskt och kan ge upphov till respiratorisk paralys. Tentaklerna är fulla med nematocyster. Inflammationen kan bli så pass kraftig att bestående ärr kan uppkomma med hudkontrakturer som efter brännskador. Även Irukandjimanetens toxin är neurotoxiskt.
Symptom
Symptom vid kontakt med maneter i svenska vatten är främst lokala hudsymptom, såsom:
- Klåda, ofta ihållande
- Rodnad
- Svullnad
- Lätt till måttlig smärta
I enstaka fall kan mer generella symptom tillstöta, främst:
- Generell ihållande klåda
- Svår smärta
- Illamående, kräkningar
- Dåsighet, somnolens
Öronmanet och lungmanet ger endast upphov till lättare hudirritation.
Kontakt med kubmaneten kan förorsaka en så snabb inflammation att andnöd och andningsstopp med chock kan uppträda momentant följt av kardiovaskulär kollaps. Flera fall finns beskrivna där omedelbar hjärtlungräddning invid vattenlinjen varit livräddande.
Kubmaneten och den portugisiska örlogsmannen ger vid hudkontakt upphov till omedelbar mycket svår smärta och mer generella symptom, som:
- Illamående
- Frysningar
- Muskelvärk
- Huvudvärk
- Andningspåverkan
- Cirkulationskollaps
Behandling av manetsting
Vid angrepp av maneter i svenska vatten, främst röd brännmanet (Cyanea capillata):
- Skölj av det affekterade området med rikliga mängder havsvatten, dock inte med kranvatten. Tag 3 spänner med havsvatten och skölj över huden. Man rekommenderar saltvatten i första hand, då sötvatten får nematocysterna i bränntrådarna att lysera och därigenom frisätta mer toxin. Undvik att duscha direkt efter brännskadan.
- Man kan prova att badda angripen hud med kylbalsam. Undvik att få manettrådar på händerna. Undvik vinäger då detta lyserar bränntrådarna.
- Rester av manettrådar kan skapas bort, t ex med ett kreditkort. Man kan även dra bort trådar med hjälp av en bred tejp, t ex silvertejp. Man bör däremot inte gnugga huden eftersom det kan frigöra toxiner. Även raklödder och rakhyvel kan effektivt få bort manettrådar.
- Om symptom kvarstår kan man även pröva att sänka ner angripna kroppspartier i hett vatten (40-45 grader) för att neutralisera toxiner. Man bör pröva ett hett bad i 30-60 minuter efter spolning med saltvatten!
- Vid kontakt med ögonen bör man skölja rikligt och långvarigt med kranvatten eller helst fysiologiskt saltvatten (minst 15 minuter).
- Antihistaminer per os, t ex cetirizin (Zyrlex) 10 mg per os (ej till barn < 6 år) eller loratadin (Clarityn) 10 mg x 1, till barn under 2 år och mindre än 30 kg ges 5 mg x 1. Till barn under 30 kg rekommenderas Clarityn sirap (1 mg/ml) snarare än tabletter.
- Huden kan smörjas med kortisonkräm t ex Hydrokortison CCS eller Mildison eller kylbalsam för att dämpa den inflammatoriska reaktionen och klådan. Man kan även pröva acetylsalicylsyra i kräm eller salva.
- Iskyla eller lidokain-kräm över smärtsamma partier kan lindra smärtan. Applicera inte iskuber (kranvatten) direkt på huden, applicera i stället isen i en plastpåse.
- Symptomatisk behandling i övrigt.
- Vinäger, som ibland rekommenderats till baddning av huden har visat sig lysera nässelceller i hög utsträckning och rekommenderas därför inte vid sting av röd brännmanet, däremot rekommenderas det vid sting av en del exotiska maneter i andra länder (vetenskapligt oklart).
Vid angrepp av kubmanet och portugisisk örlogsman i utländska vatten:
- Vid skada av kubmaneter eller portugisisk örlogsman bör man omedelbart söka sig till närmaste sjukvårdsinrättning.
- Kubmanet kan ge upphov till andningsstopp och hjärtstopp.
- Smärtan vid kontakt med kubmaneten och den portugisiska örlogsmannen kan vara extremt kraftig och är mycket svårbehandlad. Regional anestesi är en möjlig väg att blockera smärtan med hjälp av perifera blockader och lokalbedövningsmedel.
- Vid angrepp av kubmaneten rekommenderas från vissa håll att man smörjer huden rikligt med vinäger. Vinäger uppges förhindra lysering av bränntrådar men hjälper inte mot redan uppkommen skada. Behandling med vinäger är kontroversiell och inte vetenskapligt belagd.
- Man bör sänka ner angripna kroppspartier i varmt vatten (40-45 grader) för att neutralisera toxiner. Man kan pröva ett hett bad i 30-60 minuter vid utbredda brännskador!
- Man skall undvika att gnugga huden liksom att applicera alkohol över huden.
- Det finns en antidot till kubmaneten i form av ett immunserum utvecklat med hjälp av immuniserade får. Tre ampuller med immunserum ges intravenöst så snabbt som möjligt efter angrepp av kubmaneten, om allmänsymptom eller chocksymptom föreligger.

Alger
Alger tillämpar fotosyntes, men är inga växter utan en typ av mikroorganismer klassificerade som växtplankton. Giftiga alger förekommer i Sverige främst i sött eller bräckt vatten, d v s mest i Östersjön. Dessa alger kan producera toxiska cyanobakterier som kan orsaka akut förgiftning. De giftproducerande algerna tål inte saltvatten och finns därför inte längs Västkusten, i Kattegatt eller Skagerack. Det finns en icke-verifierad hypotetisk koppling mellan cyanobakterier och neurologiska sjukdomar som ALS, Alzheimer och Parkinsons sjukdom genom en ökad bildning av beta-N-metylamino-L-alanin (BMAA) och ökad glutamataktivitet i CNS. Kopplingen är endast hypotetisk och viss forskning i detta fält pågår.
Algblomning
Algblomning förekommer ute till havs, längs med kusten, i sjöar och vattendrag med stillastående vatten. Algblomning innebär en stark tillväxt av toxinbildande alger, vanligen av en och samma art.
Algblomning sker främst vid soligt och vindstilla väder när vattnet är i obalans, men också vid övergödning, främst med fosfor och nitrater. Rikligt med solljus behövs för algblomning. Blomningen av toxinproducerande alger sker främst vid en vattentemperatur mellan 15 och 23 grader.
Algmängder under 10 000 celler per ml vatten kategoriseras vanligen inte som algblomning. Vid omfattande algblomning finns mer än en miljon celler per milliliter vatten.
Algblomning kan oftast, men inte alltid, konstateras med ögat och näsan. Tecken på algblomning:
- Vattnet blir grumligt med en påtaglig färgförändring. Denna kan skifta i gulgrönt, blågrönt, gulvitt, rödbrunt eller rabarberliknande.
- I allmänhet är vattengrumlingen ytnära och ej förekommande på djupet.
- Smak och doft av vattnet kan vara påverkat, vattnet luktar oftast illa med en påtagligt frånstötande doft.
Algerna kan blomma under alla delar av året, men vanligen sker toxiska algblomningar under juli och augusti. De kan dock äga rum ända in i november. Ofta förekommande vår- och höstblomningar är inte toxinproducerande och därför ofarliga för människan.
Algblomning kan leda till produktion av förruttnelsebakterier med påföljande syrebrist i vattnet, vilket i sin tur kan leda till fiskdöd.
Exposition för toxiska alger sker främst genom bad varvid kontakt äger rum genom huden och slemhinnor, men också genom nedsväljning av vatten.
Klassifikation
Giftproducerande alger utgörs av blågröna alger, vilka är en variant av växtplankton. I själva verket produceras toxinerna av bakterier (eubakterier), men klassificeras som växtplankton.
Det finns minst åtta olika typer av toxinproducerande alger i Sverige. Några av dessa är Microcystis aeruginosa, Anabaena sperica, Oscillatoria och Nodularia Spumigena (katthårsalg).

Toxinerna klassificeras främst i tre olika kategorier:
- Neurotoxiska toxiner
- Hepatotoxiska toxiner
- Tarmtoxiska toxiner
De kan även ge upphov till irritation i hud och slemhinnor vid direktkontakt. Förutom rent toxiska symptom kan de ge upphov till allergiska symptom.
Symptom
I den kliniska bilden efter närkontakt ingår vanligen hudutslag och mag-tarmbesvär. Uttalade symptom uppkommer främst om man svalt vatten genom upprepade kallsupar eller av misstag druckit kontaminerat vatten. Det sistnämnda drabbar främst djur, ff a hundar.
Symptomen uppkommer vanligen inom några timmar efter bad, sällan senare än efter 12 timmar, och är i regel övergående inom något dygn. I uttalade fall kan symptomen vara i 2-3 dygn.
Risk för leverpåverkan och njurpåverkan finns vid kraftig exposition. En indikation på stark exposition är generella symptom som muskelvärk och ledvärk. Diagnos ställs genom anamnes och klinisk bild.
Även andra djur än människa löper risk att bli sjuka vid kontakt med toxiska alger; främst hundar löper risk för allvarliga symptom efter bad bland alger eller genom nedsväljning av kontaminerat vatten.
Vanliga symptom vid förgiftning med toxiska alger:
- Klåda
- Utslag
- Ögonirritation
- Illamående
- Kräkning
- Diarré
- Magont
- Magkramper
- Feber
- Muskelsmärtor
- Ledsmärtor
- Rinnande näsa
- Astmaliknande besvär, bronkobstruktion
Behandling
Någon specifik behandling finns inte. Behandlingen är i huvudsak symptomatisk.
- Om man badat bland giftiga alger skall man skölja kroppen noggrant med duschvatten och därefter tvätta sig med tvål och vatten över hela kroppen.
- Vid ögonsymptom bör man skölja rent ögonen med rinnande vatten.
- Har man svalt stora mängder vatten och upplever allmänpåverkan bör man uppsöka sjukhus. På sjukhus bör man kontrollera lever- och njurfunktion med vanliga rutinprover.
- Hundar som badat bland giftiga alger bör initialt dricka rikligt med friskt vatten.

Havsanemoner, koraller och nässeldjur
Det är allt vanligare att svenskar reser till tropiska länder och dyker eller badar i tempererade, subtropiska och tropiska vatten. Här kan man stöta på havsanemoner, koraller och nässeldjur som kan ge upphov till toxiska reaktioner vid kontakt med nässelceller. Man bör därför undvika att ta i eller bryta av koraller och havsanemoner.
Framför allt orsakar dessa organismer lokalsymptom genom sina nässelceller, men en del av dem kan även ge upphov till generella symptom. Nässelcellerna frisätter ett toxin för att organismen skall kunna paralysera sitt byte som den sedan konsumerar.
Klassifikation
Anemoner tillhör gruppen sexstråliga koralldjur och är en typ av polyp med tentakler. De hudirriterande anemonerna tillhör stammen Cnidaria som är en typ av nässeldjur med toxinfrisättande nässelceller (nematocyster). Nedan nämns några toxiska anemon- och korallarter. Klicka på rödmarkerad extern länk för bild.
Actinodendron plumosum är en toxisk havsanemon, den har rikligt med nematocyster som frisätter ett irriterande toxin.

Andra starkt brännande anemoner är Bolocera tuediae och eldkorallen (Millepora dichotoma, bild). Sting från eldkorallen kan förorsaka uttalad brännskada med bestående ärrbildning.


Behandling
Behandlingen är i huvudsak symptomatisk och liknar den vid angrepp av brännmaneter.
- Skölj först av det skadade området med saltvatten.
- Undvik värme och solexponering.
- Applicera en kortisonkräm eller ytanestesimedel innehållande Xylocain.
- Antihistamin per os kan dämpa den inflammatoriska reaktionen, t ex Tavegyl 1-2 mg p.o.
Det är ovanligt med generella symptom.
PALYTOXIN
Vid hantering av saltvattensakvarier kan vissa implanterade koraller avge ett toxin, ett s k palytoxin. De koraller som främst är aktuella är palythoakoraller och protopalythoakoraller, även vissa anemoner kan avge detta toxin. Palytoxin är ett potent toxin och har gett upphov till allvarliga förgiftningar. Man kan bli exponerad för palytoxin via hudkontakt, ögonkontakt, förtäring eller inhalation. Toxinet är en kraftig vasokonstriktor och kan ge upphov till kärlischemi, även kardiell ischemi.

Symptom vi palytoxinförgiftning kan ge symptom liknande överdosering med lokalanestesimedel men ger främst respiratoriska symptom som hosta och bronkobstruktivitet, gastrointestinala symptom med illamående och kräkningar samt feber. Långdragna obstruktiva besvär har beskrivits (1-3 mån). Symptom som kan uppträda är:
- Metallsmak i munnen
- Takykardi
- Andnöd, hosta
- Bronkobstruktivitet
- Feber
- Bröstsmärta
- Blodtrycksfall
- EKG-förändringar
- Muskelspasm
- Svår smärta
- Kräkningar
- Kramper
Vid hantering av dessa koraller rekommenderas användning av skyddsglasögon, visir och långa handskar för att undvika stänk! Behandlingen är huvudsakligen symptomatisk och understödjande men man kan pröva vasodilaterande behandling med t ex papaverin eller nitroglycerin. Man bör undvika att koka koraller från dylika akvarier då ångorna kan ge respiratoriska besvär.
Kägelsnäcka
Kägelsnäckan (Conus geographus) är en typ av rovdjurssniglar som lever av att attackera och äta fiskar. Kägelsnäckan är stor, har ett konformat fläckigt (leopardliknande), hårt och tjockt skal och kan uppnå en längd av 25 cm. Den har oftast ett vackert mönstrat skal som gör den attraktiv som samlarobjekt och turistattraktion. Den förekommer främst i Stilla havet och Indiska oceanen. Snäckan har en munarm som den kan skjuta ut som en harpun ur sitt skal och på så sätt paralysera och fånga byten. Även människor har skadats genom kontakt med kägelsnäckan.

Kägelsnäckan injicerar ett neurotoxiskt gift (konotoxin) som ger upphov till smärta, parestesier och domningar men även generella symptom som muskelslapphet, koordinationssvårigheter och försämrat tal, hörsel och syn. Även enstaka dödsfall finns rapporterat.
Eldmaskar
Chloeia Flavia
Dessa små maskar (Eng: Bristle worms/Fire worms) simmar fritt i tropiska och varma vatten och kan ge upphov till brännande smärta vid hudkontakt med dykare. Eldmaskarna tillhör gruppen polychaete som innehåller ett stort antal olika arter. Maskarna har nässelceller som kan ge upphov till lokal rodnad, smärta och klåda. Nematocysterna kan avlägsnas med tejp (silvertejp) från affekterad hud. Därefter bör man skölja av huden, stryka in vinäger och sedan applicera en kortisonkräm eller ett lokalanestetikum. Antihistamin kan dämpa klådan något.

Blåmusslor
Blåmussla är en art i klassen musslor av typen blötdjur. Blåmusslan är i skalet blåsvart och normalt ovalt formad. Den blir vanligen cirka 6 centimeter lång, men kan bli upp till två decimeter. Den ätbara muskeln är gul/gulvit.
Blåmussla fiskas intensivt och odlas i stor skala. Musslor säljs färska, konserverade eller frysta. Blåmusslor är en vanlig matvara efter kokning. De har bäst smak på våren.
Blommande växtplankton som är toxinproducerande kan påträffas i blåmusslor. Dessa kan då bli otjänliga som födoämnen. Ett släkte växtplankton (Alexandrium) har påträffats i sådana mängder bland blåmusslor i Bohuslän att de kan ge upphov till allmänna sjukdomssymptom.
Det är ytterst sällsynt med förgiftning från blåmusslor. Vanligtvis stiger toxinhalten under hösten och är som högst under vintern.
Bild: Skal från blåmussla
Symptom
Symptom vid konsumtion av toxiska blåmusslor är i huvudsak gastrointestinala:
- Diarré
- Illamående
- Kräkningar
Behandling
I normalfall behöver man inte uppsöka sjukvården, då symptomen är relativt beskedliga och snabbt övergående. I uttalade fall kan vätska behöva ges intravenöst. I övrigt gäller symptomatisk behandling.
PSP ”Paralytic Shellfish Poisoning”
Mer allvarlig förgiftning efter konsumtion av blåmusslor har förekommit då musslorna är kontaminerade, bl a av Gonyulax catenella. Det vanligaste toxinet som orsakar PSP är ett saxitoxin. Saxitoxinet kan härbärgeras i musslor i flera veckor eller längre. Toxinet produceras av mikroskopiska alger som filtrerats genom blåmusslan, t ex efter algblomning. Andra toxiner som kan ge upphov till förgiftningssymptom är neosaxiton och gonyautoxin. Samtliga toxiner är i huvudsak neurotoxiska.

Initiala symptom är illamående och kräkningar men detta toxin kan även ge upphov till yrsel, koordinationsstörning, talsvårigheter, torr mun, sväljningssvårigheter, andningssvårigheter, tilltagande muskelsvaghet och paralys. Det förekommer även blodtrycksfall, hjärtsvikt och kardiovaskulär kollaps. Enstaka dödsfall finns rapporterade. Barn och immunosupprimerade personer är mer känsliga för dessa toxiner.
Behandlingen av PSP är i huvudsak symptomatisk. I svåra fall kan respiratorbehandling på en intensivvårdsavdelning behöva tillgripas.
CSP (Ciguatera shellfish poisoning)
I Franska Polynesien har rapporterats om ciguateraliknande symptom efter konsumtion av skaldjur, bl a ostron.

Symptom
- Illamående
- Kräkningar
- Asteni
- Myalgi
- Parestesier
- Dysestesier
- Ihållande hicka
Behandling
Behandlingen är i huvudsak symptomatisk men mannitol intravenöst har prövats som vid ciguateraförgiftning.
ICD-10
Annan fisk- och skaldjursförgiftning T61.2
Toxisk effekt av kontakt med andra marina djur T63.6