Författare:
Kai Knudsen
Uppdaterad:
30 augusti, 2025
Elektroencefalografi (EEG) är en diagnostisk metod som registrerar den elektriska aktiviteten i hjärnbarken via elektroder placerade på skalpen. EEG används inom neurologi, neurokirurgi och intensivvård för att diagnostisera epilepsi, övervaka medvetandegrad, upptäcka encefalopati, samt följa effekten av sedering och anestesi.
Metoden är icke-invasiv, har hög tidsupplösning och är särskilt användbar för att detektera dynamiska förändringar i hjärnans funktion.
Elektroencefalografi (EEG)
Indikationer
- Epilepsi: diagnostik, klassifikation, uppföljning
- Akutmedicin/IVA: status epilepticus, refraktär krampsjukdom, sedation/anestesiövervakning
- Encefalopatier: metabolisk, infektiös, hypoxisk-ischemisk
- Medvetandestörningar: differentiering av koma, minimalt medvetandetillstånd, hjärndöd
- Kirurgisk övervakning: epilepsikirurgi, neurokirurgi, intraoperativ monitorering
Teknik och metodik
- Elektrodplacering: Standardiseras enligt 10–20-systemet, där elektroder placeras proportionellt över skalpen.
- Registrering: Aktiviteten registreras som spänningsskillnader mellan olika elektroder och förstärks i en EEG-apparat.
- Frekvensband:
- Delta (0,5–4 Hz): normalt hos spädbarn och vid sömn; patologiskt hos vuxna (t.ex. encefalopati).
- Theta (4–8 Hz): normalt i dåsighet, patologiskt vid fokal eller diffus cerebral dysfunktion.
- Alpha (8–13 Hz): normalt vakenhetstillstånd med slutna ögon; minskar vid öppna ögon och kognitiv aktivitet.
- Beta (13–30 Hz): normalt vid vakenhet; ökar vid bensodiazepiner, barbiturater.
- Gamma (>30 Hz): högfrekventa oscillationer, roll vid kognition och epileptiform aktivitet.
Tolkning
EEG ska alltid tolkas i relation till kliniskt tillstånd och anamnes. Vanliga fynd inkluderar:
- Normalt EEG: organiserad bakgrundsrytm med åldersadekvat alfa-aktivitet.
- Epileptiform aktivitet: spetsar (spikes), vassa vågor, spike-and-wave-komplex.
- Generaliserad långsamhet: tecken på encefalopati eller diffus hjärndysfunktion.
- Fokal långsamhet: tyder på lokaliserad lesion (t.ex. tumör, stroke, ärr).
- Burst-suppression-mönster: vid djup anestesi eller svår hjärnskada.
- Isoelektriskt EEG: kan indikera hjärndöd (ska verifieras med protokoll).
Specifika tillämpningar
Epilepsi
EEG är central vid diagnostik och klassifikation:
- Generaliserad epilepsi: bilaterala spike-and-wave-komplex.
- Fokal epilepsi: lokala spikes eller rytmisk aktivitet från specifik region.
EEG kan vara normalt mellan anfall; långtidsregistrering eller video-EEG används då.
Intensivvård
- Kontinuerlig EEG-monitorering (cEEG) används för att upptäcka non-konvulsivt status epilepticus, övervaka sedering och prognostisera efter hjärtstopp.
- Bispectral index (BIS) och andra EEG-derivat används för anestesidjup, men skiljer sig metodologiskt från kliniskt EEG.
Encefalopatier
- Metabolisk/toxisk encefalopati: diffus långsamhet, triphasic waves.
- Hypoxisk-ischemisk encefalopati: varierande från långsamhet till burst-suppression och isoelektriskt EEG beroende på skadans svårighetsgrad.
Begränsningar
- Låg spatial upplösning jämfört med MR/CT.
- Påverkas av artefakter (muskelrörelser, blinkningar, elektrodstörningar).
- Kan vara normalt mellan epileptiska anfall.
Sammanfattning
EEG är en central diagnostisk metod inom neurologi och intensivvård. Det möjliggör snabb och dynamisk bedömning av hjärnans funktion, särskilt vid epilepsi, status epilepticus, encefalopati och medvetslöshet. Tolkning kräver erfarenhet och ska alltid sättas i klinisk kontext.